Postmodernismen är ingenting annat än ett brutalt och radikalt ifrågasättande av precis allting vi håller för sant eller - ännu hellre - inte ens tänker på att vi håller för sant utan bara utgår ifrån. Det finns vissa myter - som till exempel myten om det ständiga framsteget, om att större är bättre, att sanningen är någonting oföränderligt, att subjektet är en enhetlig kontinuitet och om att det alltid finns en slutgiltig Lösning på de problem som omger oss - som den gått extremt hårt fram emot, och nästintill förintat. - I den akademiska världen, vill säga. I världen i stort - på platser som till exempel, för att ta ett kort exempel, din vardag - lever dessa myter vidare än idag, angreppen till dem till trots.

Now, vanligtvis när gamla sanningar blir upplösta så måste en ny dyka upp. Ungefär som när en chef tvingas avgå, och en ny tillsätts - chefspersonen förändras, men chefsposten förblir densamma. Inte när det gäller den sanning som denna intellektuella rörelse knuffat undan från tronen, dock, ty det som har knuffats undan är inte sanningen utan själva tronen. De grunder vi hade för att hålla någonting sant gäller inte längre, och inga nya står att finna som håller en längre tid.

Det hela beror på att där moderniteten - prefixet ’post’ betyder ’efter’ - byggde sin värld från grunden, så bygger postmodernismen på de ännu levande ruinerna av sitt ursprung. Där moderniteten kunde gjuta grunden till ett byggnadsverk i betong, i syfte att det skulle stå upprätt För Evigt, måste dess post-dito anpassa sig till att dess omgivning i flera mils radie består av en stadsmiljö som ingalunda låter sig omgjutas annat än under stora kraftansträngningar; det betongfundament som efterlämnats är inte bara en gammal idéströmning, utan människors sätt att tänka, verkligheten enligt vissa definitioner.

Postmodernismen är såluna en kritisk strömning, men samtidigt en maktlös sådan. Den förklarar de idéer som utgör fundamentet för vårt tänkande inte längre är giltiga, att allting vi vet och tror oss veta måste omprövas och granskas, att vi aldrig kan vara i visshet om någonting utan att riskera att falla tillbaka i modernitetens tankefälla -

Nu undrar ni nog, vad har det här med kärlek att göra?

¤

Lögstrup skrev en gång att en människa har ansvar för sina medmänniskor genom att bara finnas till. Inte inför dem, men väl för dem. Genom att ta upp en del av deras värld och vara en del av deras tillvaro har en människa en viss makt över dem i sin närvaro, och denna makt är samtidigt ett ansvar; den kan antingen användas till att göra gott eller ont, det är bara att välja.

Levinas utvecklade denna tanke. Hen skrev att andra människor alltid är en Annan, en någon som inte är en själv men som ändå är någon. Denne Andre är målet för ens handlingar, och ansvaret för dessa handlingar ligger alltid på en själv. Dock ställer denne andre genom sin blotta existens krav på att en själv ska handla till den andres bästa. Inte genom någonting uttalat, utan genom att existera, att finnas och ha funnits. Oavsett vad den Andre säger eller inte säger så har en en ansvar att förvalta dennes existens i de korta ögonblick en finns i deras liv. Men detta ansvar tar sig inte uttryck annat i den andres uppenbarelse, den andres manifestation i världen för ens sinnesapparat; Levinas väljer att kalla denna manifestation för den andres Ansikte.

Nu undrar ni, kommer delen om kärleken snart?

¤

Här är läge att stanna upp. Vad är ’den Andres bästa?’ Vem bestämmer och beslutar om det? Vid första anblick kan det tyckas att det är den Andre själv som beslutar detta - hen vet vad som är bäst för sig själv. Men - och jag säger men - en vet inte vad den andre vet, utan har bara den andres Ansikte att gå efter: dennes uppträdande, reaktioner och manifestationer. Det är inte den mest tillförlitliga av informationskällor, men det är den enda som finns, den enda till hands. Utan att ha någon absolut säker källa att förlita sig på har en ändå en ändå göra den Andres tillvaro till en bättre plats, till någonting den Andre inte kunnat göra på egen hand.

Detta ansvar är inte villkorligt, dock; det är helt och hållet det motsatta, ovillkorligt. Ingen bestraffning drabbar med nödvändighet den som underlåter att ta ansvar för den Andre, eller den som missbrukar den Andre. Inget tvingar en heller att ta detta ansvar - ingenting förutom ens samvete. -

Nu undrar ni: tar det här slut snart?

¤

Det är här postmodernismen kommer in i bilden. Dess hänsynslösa kritik av det moderna - i alla dess former, från utformandet av de perfekta samhällena till dess besatthet Slutgiltiga Lösningar - har lämnat oss utan några enkla och lättbegripliga instruktioner för hur vi ska göra. Det modernas ambition var att designa livet så att det enda en i princip behövde göra var att följa instruktionerna; det postmoderna låt klargöra att dessa instruktioner inte fungerar, inte är absoluta sanningar.

Så. Vi har ett ansvar för varandra, i och med att vi har makt över varandra; men det enda system för att se till att vi inte missbrukar denna makt är våra inre känslor, våra samveten. Alla andra system - regelverk, religiösa dogmer, traditioner - är värdelösa och/eller irrelevanta för den Andres välfärd, ibland till och med skadliga. De kan inte användas som absoluta måttstockar, utan blott som referenspunkter att taga kritisk lärdom av; de kanske fungerade en gång i tiden, men inte nödvändigtvis idag. Utifrån detta drabbas vi förr eller senare av insikten att vi aldrig riktigt kan veta ifall vi gjort Tillräckligt för den Andre, eller, ännu värre, när vi har gått för långt. Ingenting låter oss bortom varje rimligt tvivel få veta ifall vi gör tillvaron bättre eller sämre, ifall vi gör gott eller ont. -

Nu är steget till kärleken inte särskilt långt.

¤

Kärlek är att vilja göra en viss speciell Annan, en Någon, lycklig. Inte bara lycklig, utan väldigt, väldigt lycklig; lika lycklig som en själv blir av att vara i dennes närvaro. Den andre gör en själv lycklig genom sitt sätt att finnas, utan att behöva göra någonting speciellt, precis som ansvaret för den Andre skapas genom dennes existens. Dock finns det inget som helst sätt att veta att en lyckas med konststycket och drömmen att göra den andre lycklig, eller om en gör det tillräckligt mycket, eller om en borde göra det på något annat vis, eller...

Och där har vi min inställning till och uppffattning kärlek. Detta ’eller’; jag vet aldrig riktigt om jag lyckas eller inte, om jag är den där Underbare och den bringare av glädje som jag vill vara, om jag gör rätt eller om jag är irriterande, om jag ÄR rätt, eller -

Jag är fångad i ett evigt postmodernt tvivel, ett ständigt oroande över ifall jag borde fortsätta med det jag gör eller göra någonting annat - och, ännu värre, ifall det jag har planerat att göra inom de närmaste två minutrarna är någonting som kommer att skänka glädje eller inte -

#

Vissa saker är svårförklarade. Inte eftersom de är särskilt svåra, utan helt enkelt för att deras förklaringar tar lång tid att framföra. Människor tappar helt enkelt tålamodet, slutar lyssna, låter en fortsätta prata till ingen annan nytta än en ren röstövning. Som ni ser så har jag vissa uppfattningar om kärlek, men dessa går inte att reducera till ett snabbt, lättbegripligt svar som kan levereras omedelbart, utan tvekan eller eftertanke. Nej, jag envisas med att föra in det hela i ett stort komplicerat sammanhang, och sedan försöka återföra det från detta sammanhang till det enklare sammanhang som jag råkar befinna mig i för stunden.

Mitt huvud och mitt Ansikte befinner sig så att säga på olika nivåer - när jag förväntas säga någonting omedelbart tänker jag panikartat igenom någon mindre uppenbar aspekt av det hela, och resultatet blir allt som oftast att jag säger någonting slumpartat av typen goddag yxskaft för att säga någonting alls, eller håller tyst. Ty -

Jag tar tid på mig. Liksom kärlek.