kvisten

satte hon

i jordmån

klättrade i slingor

gjorde kaprifol

viskade vårens gryning

skänkte doftregn

så är du

av man

riven av vägg

sliten ur fästen

så bar du

jordens rötter

i dina vida malakitmantlar

så bar du

fjällens ellipser

du

vackra

nufällda gran

fingrar rör

vid mitt

hjärta

giv mig mod

leva

det liv

jag viskade

in i mitt öra

när havet

spräckte

snäckornas

galler

när snäckornas

sånger

sköljde in i min hud

träd

andas in

blå

andas in

gyllenguld

stänker

grönskimmer

in i grottor

drakar sträcker ut vingar

omfamnar

den eld

vilken upplyser

nattregns tårar

den handen

rörde ej

vid källans ordsprång

broar viks

samman

genom forsfingrars

stigande

triptyken

fram träder

näri händer sprider ut

fingrar

bilderna blottas

i fingertoppsdynor