Att ligga sömnlös om natten i timmar
är en försmak av att vara död.
Mörkt, tyst, tidlöst.

Skillnaden är väckarklockans tickande
och andetagen.

Jag gruvar mig för morgondagen
och ligger och planerar
i ändlösa loopar.

Mörkt, tyst, tidlöst.

Bara min inre röst som mal.

När vi en gång är döda
och förlorat allt
och är där i det mörka, tysta,
kanske bara vår inre röst lever kvar.

Eller kanske också den tystnat.

Eoner av tystnad. Mörker. Tidlöshet.

Evigheten tänkte jag mig så.