Smärtsamt känner hon sig alltid utanför,
hon passar inte in någonstans hur hon än gör,
vissa dagar känner hon enorm lycka tillsammans med musiken,
den som ni inte kan höra.

Hon vill leva,
men alltid,
med en önskan att få dö.

Hon är alltid rädd sminkad i mod,
har alltid ont utan ett spår av blod.

Hon saknar ord i hennes mun,
kan inte prata,
inuti ett pennskrin,
med bläck, tusch, blyerts,
eller tråkiga tecken på en display ,
lever hennes ord.

Hon skriver, skriver, skriver,
blir alltid den som tröttar ut människor,
får dem alla att gå.

Det naturligt enkla,
komplicerar hon så svårt.

Hon försöker lära sig teckna hjärtan,
men lyckas inte speciellt bra,
det händer att hon ger dem till någon som får spela sig glad.

Hon skrattar till ibland,
men börjar alltid gråta efter en stund.

Hon faller, men reser sig fort igen,
borstar bort grus från hennes knän,
hennes tårar försvinner men hon ler alltid med blekta ärr.

Jag vet till hundra procent att hennes liv levs såhär,
(för)
Hon är jag,
som sitter här,
hon följer mig,
i varje steg,
i precis alla andetag jag drar.