Vet du,
hur ont det gör,
att alltid på något sätt andas utanför,
att vakna varje ny morgon med tankar av att inte passa in,
inte någonstans hur man än kämpar, vad man än gör?

Att vissa dagar känna en enorm lycka,
i musiken,
den som jag aldrig själv skulle lyckas spela.

Vet du,
hur det känns att vilja leva,
men sekund efter sekund känna att man inte orkar med,
med en längtan efter att få dö,
helst nu, nu direkt.

Att alltid rädd försöka samla mod,
att ofta ha ont utan ett spår av skada eller blod.

Vet du,
hur det är att inte kunna prata, att sakna ord i sin mun
att leva genom fula tecken bakom en utgången display?

Att skriva, skriva, skriva,
alltid vara för på,
trötta ut folk, att alltid se dom vända sig bort,
försvinna, bara gå.

Vet du,
hur det känns att omedvetet alltid komplicera det naturligt enkla?



Vet du,
hur det känns att skratta till ibland,
men aldrig någonsin komma i närheten av att vara lyckligt glad,
hur det är att gråta utan tårar med en total sorg i bröstet?

Att falla, men alltid resa sig igen,
oavsett smärtan som hugger där, i det osynliga känslohelvetet,
det som bär namnet själ.


Känslan, den oslagbara,
den när man känner tårar torka,
när man kan känna ärr efter trasiga leende blekna och försvinna.

Att vara så full av kärlek,
men inte lyckas komma i närheten av att älska.

Vet du,
om du skulle kunna se rakt genom mina ögonlock,
genom min igenstängda blick,
så skulle du ändå aldrig kunna förstå,
det lyckas jag aldrig med själv,
trots att jag är idioten som lever här i detta nu.