Minns du kvällen, som jag minns den?
Blir du påmind, som jag blir påmind?

Känner du dem djupa såren, som du drog över min bröstkorg?
Kommer du ihåg tårarna som trillade ner, som svarta kulor nerför min pudrade kind?

Får du en känsla av allt jag sagt, slås du av allt jag gjort för dig, för att kunna bevara oss?
Älskar du fortfarande mig, som jag älskade dig?

Saknar du mig, oss, ibland?
Känner du trycket över bröstet, den tunga andningen i halsen, känner du ingenting men ändå allting, ibland?

Tänker du på mig, med din nya?
Drar du jämförelser emellan oss, påmins du om mig ibland, om det vi var?

Älskar hon dig lika mycket som jag gjorde, ger hon dig hela sig själv?
Vet du om att hon är osäker på er?

Är du medveten om att hon inte kan älska dig, med hela sig, som jag gjorde?
Vet du om att hon tvekar?

- - - -

Det slår mig inte alltför ofta, som det gjort. Men jag minns, oh vad jag minns.
Allting
i detalj, ibland känner jag samma känslor.
Precis
då solen drar dig ner över horisonten, kvällen blir till natt, kylan fylls i luften och jag kollar rakt ut i natten.
Då känns det, ibland.

Du gav mig de djupaste såren, som tog tid att läka, där sårskorpor fortfarande hänger kvar och irriterar mig.
Ger mig lust att riva upp, dra bort och läka om,
igen.
För medans du ligger i din nya säng, i den nya staden, med din nya, håller om henne medans du kysser henne nätt längst nacken.
Får jag läka, ifred förvisso,
men jag får fortfarande läka.