”Fy fan säger jag bara”
”Jag vet”
”De är så skevt allting”
”Jo de är det”
I den trötta sanningen sitter jag…
”Alltså alla är så jävla…”
”Jag VET”
”… hur liksom, jag menar …”
”Suck”
”Vad sysslar alla med?”
”Du har kommit lite offside med verkligheten”
”Verkligheten?”
”Ja. Notera att verkligheten och sanningen inte är samma sak. Du är lite längre ifrån verkligheten men förmodligen lite närmare sanningen”
”… Alltså slita hela veckan bara för att supa sönder sig fredag/Lördag… Så låg nivå”
”Grejen är den att även en låg nivå är bättre en ingen nivå”
”Jag är inte så säker”
”Vi va likadana en gång i tiden”
”Jo, så vi vet vad de är för drivkraft bakom”
”Jo men ändå”
”Jag VET”
”Och alla dessa människor de liksom bara sitter här tills de inte längre går… de blir för sjuka, eller för gamla osv.”
”Jo”
”så bortkastat”
”De är att insinuera att de fanns någonting att kasta från första början”
”Gör de inte de då?”
”ja och nej”
”vad då?”
”man kan inte dra en sådan generalisering över en så stor samling människor med olika psyken, olika laster, olika förmåga att ta in information, behandla information och komma ut med en slutsats som skulle betyda att de faktiskt fanns något att slänga”
”Finns de inte de då?”
”När jag drack så va jag inte bättre än att man fan kunde lika gärna ha slängt bort mig”
”Fan vad hemskt”
”Jag vet. Hemskt. Men sant”
”De är de som är hemskt”
”jag vet”
”fan jag har också gjort så mycket skit, jag har varit med om för mycket skit” hon spänner sina djupa svarta ögon i mig ”Alldeles för mycket skit”
”Jag vet”
”Fan önskar att de va döda, dem som utsatte mig för det”
”De kanske dem också önskar”
”vad menar du?”
”pratar om att de kanske vet med om att de bästa hade nog varit om de slängts bort”
”som skräp”
”Som skräp”
”Alex”
”ja”
”Jag vill döda dem”
”jag vet”
”Jag kan inte förlåta dem”
”jag vet”
”De får inte komma undan”
”mm hm"
"Dem är SKRÄP"
"jag vet inte"
"Jo MEN DET ÄR DEM, FAN SKRÄP RAKT IGENOM"
"Jo, alltså de vet jag"
"men?"
"Tror jag fortfarande är bara skräp"
"Snälla säg inte så"
"men det är nog tyvärr sant"
"Nej, du räddade mig"
"De gör mig dessvärre inte till mer eller mindre skräp"
"Snälla säg inte så"
"Det är hemskt jag vet, men det är också sant"
"Ååå min själ"
"De är lugnt" säger jag med en mjuk varm röst "En vacker dag kommer jag vara död, och då kommer jag inte längre vara skräp" hon började gråta, jag lutade hennes huvud mot min bröstkorg och tröstade henne. Natten fortsatte som vanligt runt omkring oss. "Så ja, så ja..." lyfte hennes huvud och torkade bort en tår. Log "men jag ska leva tills jag dör, när de än nu blir"