I sängen, med din tröja tätt intill min trötta kropp, med musiken som spelas tyst i mina högtalare, ligger jag som förlamad - i väntan på att du ska komma hit. Stirrandes blint på min telefon ser jag ditt namn komma upp jag är utanför nu . Med en mage så tom på innehåll, med ett hjärta så förkrossat i halsgropen – tar jag upp telefonen kom du upp jag är där inne.
 Alla sinnen på högspänn hör jag ytterdörren smällas igen, som så många gånger tidigare hör jag exakt samma ljud som signalerar att det är du som är här. Jag kramar om din gamla tröja ännu hårdare, med den sista kraft och ork som jag har kvar.
 Tårarna rullar ner för mina kinder på automatik, dem rullar och rullar, och jag känner hur min mascaraklädda kudde tar emot varje tår. Det är nästan så att jag kan höra dem slå ner, en och en.

Dörren till mitt rum stängs tyst och nu är du här, med mig. Jag känner hur din hand berör mitt ben, tystnaden i rummet går nästan att skära i. För vad finns det nu att säga, när allting är nära slutet?
 Jag möter din blick, dina blåa ögon som så många gånger tidigare har kollat in i mina, men aldrig så här. Aldrig har jag sett dig så här förstörd. Du kollar på mig med medlidande, för du ser mina svullna ögon, du ser nu, för första gången, vad du har gjort med mig.
 I takt med mina ögonlock fylls dina nu med tårar och nu gråter vi tillsammans, för andra gången på tre år. Nu håller du om mig, för nu gör det ont på riktigt. Varje andetag jag tar förstör mig inuti och du känner det, för du håller om mig på ett sätt som du aldrig tidigare har gjort.
  Nu gör du det på riktigt.

Det snurrar tankar, hjärnan går på högvarv. Jag vill ha svar på allting jag någonsin undrat, jag vill veta allt det som du aldrig velat berätta för mig. För vad har jag att förlora, nu när du redan är på väg bort?
 Nu tittar du bort ifrån mig, när jag ligger där livlös på ditt dunkande bröst. Du ser något som du aldrig tidigare har sett, oss, det vi har varit. I denna stund inser du vikten i det vi har varit, all den sprudlande lycka, alla sena nätter och allt det du, och jag, har varit med om. Med en fast blick på ett fotografi av dig och mig uttrycker du, tyst
 De gånger vi har varit ensamma, och hittat på grejer, det har varit dem bästa
Jag faller handlöst för dig, igen. Samtidigt som en knut lättas över mitt blytunga bröst, så åker jag med i din lätta karusell.
  Igen.

Timmarna, som nu gått så fort, får dig att vilja åka hem. Nu känner du dig färdig, du har fått uttrycka ditt. Men hela min kropp kräver att du ska stanna kvar här, skulle du gå nu så lämnar du mig, för alltid.
 Men för en sista gång så ser du in i mina gröna ögon, en sista gång med kärlek. Du låter mig höra att vi klarar det här, jag motsäger dig, vi är inget vi, längre.

Ståendes i den vitmålade hallen, på den gråa dörrmattan med handen på handtaget känner jag ensamheten krypa längsmed parkettgolvet, drar sig upp benen och som en stöt, rakt genom kroppen.
 Men du är fortfarande här, jag känner din kroppsvärme, jag ser dina sista tårar ramla nerför dina rosiga kinder, jag ser dig. För en sista gång.
Med alla känslor kvävande som ett tryck över hela kroppen, med dina tunga armar starkt omkring min tunna kropp, viskar jag till dig
 Det är vi. Vi klarar detta

Nu har du gått, med blöta, röda ögon, utför min dörr. Men snart är du tillbaka igen
 Jag kan inte
Du kollar på mig och jag ser på dig, det tar emot att lämna. Nu får du känna på hur det känns, att inte vilja lämna den man älskar.

 Vi säger inte hejdå, vi säger... Vi ses
Och det var det sista du sa till mig, när jag levde
    livet jag aldrig kunde beskriva då