när dicken verkligen luktar dick. Och balanskontot är tomt. Skorna luktar. byxorna luktar. Och cykelbyxorna verkligen luktar. Både fram å bak.
Ibland är den enda vägen ur något den enklaste, det vill säga den svåraste att ta, men den enda som verkligen är tag bar. Den som kommer med mest lidande. Och när man tittar ner på just en sådan väg, liksom lite osäker på hur det kommer att gå. Och man börjar få de där I wish I wasn't born känslorna, eller iaf I wish I didn't need to go through with this... Men liksom helt automatiskt så styrde man in på den vägen ändå. Å det är försent att vända om. De va försent samma ögonblick som man gav sig i väg, å nu är det förmycket dum jävla stolthet. Stolthet över något man egentligen borde skämmas för. Jag har levt för många liv, min hjärna omfamnat för många ideal, synsätt, tyckande för att inse att tyckandet styr världen. Vi är tyckande. Vi är tänkande varelser visst, det är vi, men vi tänker bara om det vi tycker och vi tänker inte om varför vi tycker... Det är för oss så alldeles självklart, eller hur...? Egentligen så borde vi kalla oss tyckande varelser inte så mycket tänkande, även om vi tänker en hel del faktiskt om vad vi tycker... Men vi kammar det vi tycker medhårs, och det är liksom inte passande en varelse som kallar sig en tänkande varelse... tycker iaf jag...
jag försöker, försöker skratta bort det... Tröttheten, som en dolk, förblöder mig. Jag försöker inte bry mig om mina dofter, mina ensamma för evigt övergiven känslan som slår mig i ryggen och skrattar åt mig. Men det är inte hemskt, det är bara väldigt nära olidligt, det är egentligen allt. Och det är nästan omöjligt att tänka positiva tankar, men det är också allt. Det känns så, men är det så. En tyckande varelse skulle säga så här, eftersom jag tycker det är så, så är det så. Och eftersom jag är mer en tyckande varelse än en tänkande varelse så är det så. Jag tänker klappa det jag tycker medhårs, jag tänker inte utmana det jag tycker på någotvis, jag slänger ett blind öga på det.
Men hade jag varit främst en tänkande varelse så hade man kanske tänkt så här... Shit, det är verkligen piss jävla jobbigt just nu MEN är det beroende på yttrefaktor som jag inte har någon makt över, och tvingas acceptera för evigt eller HAR jag accepterat vissa av dess yttrefaktorer MEN också att det kommer ifrån ett tyckande i grunden.
så här kan jag hålla på tro mig, logik är matematik, det är en formel med logiska slutsatser som ignorerar tyckande och kännande, som är konkret...