Hon kallades Dödgrävare för att hon bodde nära kyrkogården. Så nära att man kunde ta på gravarna om man sträckte handen över muren som delade hennes tomt från kyrkogården. Min kompis Ante frågade mig om jag vill följa med och hälsa på hos Lilly. Jag var för nyfiken för att säga nej, trots att jag visste vad Lilly Dödgrävare höll på med. Vi gick dit vid åttatiden på kvällen, luften var lite kylig och det var bara dimman som saknades för att det ska kännas som i skräckfilmerna.

Men så fort vi kom in försvann den där spökkänslan man kände när man gick förbi gravarna. Lilly bodde ensam och det var befriande att komma hem till nån och veta att inga jobbiga föräldrar kommer att dyka upp och ställa jobbiga frågor om skolan och framtidsplanerna. Lilly såg ut som att hon led av Janis Joplin komplex: hennes kläder, hennes frisyr, ja även hennes röst påminnde om Janis. Men Lilly hade inga ambitioner på att bli en rockstjärna, det var ett annat intresse hon delade med Janis Joplin - heroin. Och det var därför Ante ville dit, för att Lilly var schysst och bjöd på en sil. Jag blev också erbjuden att delta i ritualen men jag tackade nej. Sen satt vi kvar och njöt av den avslappnande atmosfären hos coola Lilly till sent på natten. När vi kom ut kändes tystnaden från gravarna lite kusligare och luften något kyligare.