18 År....
Kärlek... jag var fullkomligt övertygad om att Prinsen var min tvillingsjäl....
Vi älskade varandra trots eller tack vare våra olikheter. Jag trodde på andlighet, han var inte stängd men mera praktiskt lagd.
Jag kände igen honom från tidigare liv, han sa inte emot men det var väl inte sådant han funderade på. Han hade ett företag att sköta, och här och nu räckte gott...

Jag städar nu... Det kommer fram små lappar, sådant som var vardag från mannen jag älskade så jag grät av lycka ibland då han kom hem från jobbet.. Min ängel. Min prins. Hans snirkliga text. Mannen jag skulle åldras med.. Vi var eremiteter, varandras fasta punkt...

Den blev för fast. Punkten.
Jag stelnade tyvärr, inte på grund av honom, men jag utvecklade el förstärkte tidigare obehag till fobier, jag kunde inte åka buss eller tåg om jag inte mentalt förberedde mig, innan, helst i månader..
Jag blev beroende av att han körde mig, då jag inte är ett ämne för körkort..

I augusti skildes vi som vänner... Jag bor kvar i huset... Nu först orkar jag rensa på en hylla... Där är "lilla lumpan" ett sött litet gummitroll. Jag fick honom att lova att den som dog först (om vi inte skulle få dö samtidigt som var min Djupaste önskan pga extrem separationsångest) skulle ge den andre ett tecken. Ett tecken genom Lilla Lumpan.

Nu inser jag att det behövs inte.... Våra liv går vidare. Vi lever båda två nya liv... Jag är fri nu. Det känns vackert och vemodigt. Ibland får vi lämna en dröm, en prins även om Kärlek är varm.
Livet har alltid en högre plan.

Jag tackar livet för denna vackra erfarenhet och Lilla Lumpan, Du behöver inte..... Vi lever vidare ändå.

Jag tror vi båda finner fin kärlek på annat håll och någonstans i oss båda finns alltid en tacksamhet och en vacker bit kärlek kvar...

Adjö illusion.... Adjö. Adjö...

Tvillingsjäl som jag trott på sedan jag var barn.... Allt jag trott och känt blev omkullkastat då en stor vacker sten sattes i rullning....
Stenar både föll från mitt hjärta som kom till....

Jag lever nu, vågar åka tåg och buss... Är mitt i livet och läker.
Det känns spännande och darrigt. Jag känner mig inte gammal, mer som en ung oskuld som bara är lite visare än en tonåring..

Livet går vidare. Jag har hjärtat fullt av Kärlek. Seriös kärlek. Jag leker inte, kärlek betyder ALLT FÖR MIG.

Om så bara några minuter och jag har levt, med en hand över min...
Jag vet. Mitt hjärta vet.
Livet får gå vidare.
Det finns både tåg och buss och jag kan själv.

Tack för allt.

© DominiQue

-----------

skrivet 10 april 2015, rakt ur hjärtat flera månader efter en separation

Foto & Text DominiQue NVC Costa

.................
OBS!
Är i kontemplation och Jag tackar på förhand för eventuella applåder och kommentarer här öppet, och ej via mail: Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥ Lyckoönskningar, kärlek till Dig och ha det underbart Gott!. Tack att Du läste ända hit. LoveBless ♥