Jag har en gammal vän. Vännen heter ångest. Den hjälpte aldrig mig. Den sårade mig, gav mig en smärta som hamnade i bröstet. Den fick mig att gråta massor tills jag fick andnöd och låg på golvet i fosterställning, i ett försök att hitta tillbaka till andningen och en stabilitet. Ångest var min vän under en lång tid. Vi bråkade varje dag och jag ville inte vara vänner längre.
Tillslut fann jag modet att avsluta våran aggressiva relation. Det tog lång tid, men ångest började förstå och gav mig ensamtid att få kontroll på mig själv. Ångest lämnade mig helt ifred och flyttade ifrån mig.
Ångest finns i mina tankar ibland och jag hittar på att den kommer fram igen och det påminner mig om hur vår relation var.
Men jag tänker fortsätta att inte släppa in en sådan aggressiv vän i mitt liv och låta ångesten vara ifred, på egen hand. Kanske ses vi igen en dag i framtiden, men för nu är det bäst att vi har avstånd och lever våra liv i helt olika dimensioner.