Hon känner sig sorglig
en med glashjärta och mörkerrädsla
Jag såg bakom mina ögon,
nätt porslinsfigur med ett känslohjärta,
som desperat slår
Men ingen ser det

För hon är instängd av en vacker fasad av vitt porslin
Ingen kan höra,
för ingen går fram och lyssnar
Ingen vet,
att ett glashjärta kan aldrig sitta kvar

Fasaden börjar spricka
och sen kommer rädslan att hjärtat trillar ut
Jag ser porslinsbitarna flyta bort
på ett hav och hjärtat sjunker ner
i mörkret dit solen aldrig nåt