Ur ett fruset sista minne
smälter sorgen fram
För mycket av tidens brus
täcker leende läppars larm
En bild som nu vaktas som fotspår i havsbryn'
mot tidens kastande vågor av sand

Du gläntade på gardinen
och singlade slant med livet
Med en önskan att få blunda
mot all tid som är förliden
och bli ensam från tankar
som aldrig någonsin ignorerar en

Och av allt som varit
återstår allt mindre
Även av allt det
som borde blivit större
Än fotavtryck i en strand
som sprang vidare än någon annan hann

Sen räddar aldrig vassa armbågar
eller viga tungor,
vem du är i ett minne
eller vad som blev sen
När man ska släppa
andetagen vilda ut i världen

Och allt som går vidare,
kan aldrig någonsin gå förbi
den stund där inget blir som före
Då man bara kan be att det regn som rörde dig
kan bära med din värme
när det kommer igen för att smeka mig