min sjukdom
är INTE min smärta
som tänjer alla gränser

nej

min sjukdom ligger
i en sådandär
bottenlös ensamhet

den sortens ensamhet
som låter mig
vara ensam och utanför
fast jag bland människor är

kanske

är det den där känslan
av att inte bli förstådd
jag lider mest av

jag önskar ju
göra de enda rätta
hjälpa och finnas till

men allt blir ju
till ett enda stort fel

så såret
jag så omsorgsfullt
sytt ihopp
återigen öppnas
för allmän beskådnad

jag lirkar med mitt liv
så överlevnaden
blir vinnaren

men då kommer
hycklaren in
den där personen
som tycker
och förstår bäst

gör mig illa när det
tycks vara på sin plats

fast ångesten sprutar
ur ögonen
så jag inte kan förstå
varför detta sker

~~~

jag är livrädd
jag vet aldrig
vilken skepnad
hycklaren drar in
i mitt liv

vi alla
ska vara duktiga
och så glada

"hålla på oss"
leva separata åt
inga utsvävningar

det gillas Inte

att "sticka ut"
från mängden
köra sitt egna race
är inte tillåtet
- någonstans i världen

förutom möjligtvis
i tv:ns underliga värld

men jag vill ju leva

känna vänskap
höra skratt
ibland till och med
känna närhet

utan att bli sårad

..ja
där ligger nog min
sanna sjukdom

- jag vill strunta i
vad folk grannar
vänner bekanta
"tycker" och eller
"hycklar" om

för jag är ju trotts allt
en liten människa
i en vacker ålder
där lusten att ta för sig
och leva inte dött ut
riktigt än

- försvars talets idioti
verkar det som

trotts att jag önskar
Alla människors väl

där jag motsätter mig
skarpt mot
hat och bakåtsträvande
skygglappar
med kompisen rasismen
i släptåg

så hjälper inget

nu är det
skäms kudden fram
locket på
ensamheten "on"

nu tog orden mina slut
gjorde jag mig förstådd??

-LEV skriker man ut i etern

när jag försöker leva

- våga inte "sticka ut"