Nog kan jag känna den där släktskapen
av horisontella relationer allmänningens
existentiella rötter som vi alla delar
ingen vind över mörka djupa vatten
ingen främling i ett trådlöst kosmos
där molekyler snackar med varandra
Som att bli pappa och du ser ser på mig
alla släktingar man inte känner till
alla man känner som man inte träffar
ser in i en blå ögonsfär ser den lugna närvaron
av allt det där som får främmande att mötas här
i farbröder och fastrar undulater och primater
Och snokar käkar paddors barn dold i
vattnens mörka djup allt rör sig som en
möjlighet här under himlens stup så
summan utav kardemumman för nu
tar jag mig samman lilla gumman är att
det inte bor någon främling här
som ändå inte går i samma skor

Snokens öga speglar yta kan registrera rörelser hos mat och ätare någon mätbar empati att tala om kan hennes hjärna inte producera likväl är en snokande reptil lika mycket livsyttring som människor och kryptogamer ikväll har regnet tagit ledigt och solen illuminerar droppar fotosyntesen gör ett kvällspass i optimal frekvens av kortvågsenergi atmosfärens temperaturgradienter för en stilla bris genom istidsedimentens björkdungar och om det här vore en avsikt skulle den kräva lysande planering men lik förbannat är det en snudd på helig stund av mycket lyckat levande

Vad är det som vill sätta ord på mig och vem är det som undrar identiteter är möjligheter nu bygger vi kulturer utomhus i psykedeliskt rus när möjlighetern blommar och är frukt och alla barnen ropar allvarandra och står på ju fler som blir vi är kan vi bli allihopa snart så tror jag att det kanske räcker

Fullständigt närvarande står allvarandets fru helt bortvänd från världen i stilla kontemplation bakom ständigt föränderliga murar genomlyser atmosfärens strålningskaos klostrets läge ibland molnen är ämne för spekulation stoftets parametrar gradienter och fluktuerande nivåer bygger aldrig samma flod i rörelser som omplacerar fördelar energi och för till vila

Och mossan kryper skogen hittar på sig själv träden tar den tid som är vilse vandrar alla efter käk i dunklet under träden flämtar bräken tusen år av marksvett sipprar uppför sippors silrör andas tungt över myggvatten som murknar mylla förna stönar trycker stenen upp ur mjuket tar emot en stubbe still i utdragen orgasm av förmulten frukt försvampningen äggar kläckningen och vandrar vidare på tusen fötter

Gå på tveksamheten tveka inte låt det dröja innan du tar ditt nästa tvärsäkra beslut alla vägar bär dit inga tankar är tankar kommer och de når hur långt som helst men rädda dig är knappt att de förmår valen görs av helheten men delheten tar gärna äran ”det finns en glänta man bara kan finna om man kommer vilse” så låt tanken snubbla böj den blåa tonen släpp ur dig lite dissonans i mörkrets hjärta jagar katten och någon sjunger vildman blues myror drar sitt strå till stacken men vi kan vistas i vårt eget hus upplysta av den tankes frukt vars ord har långsamt mognat andats ut och blivit luft Aum Tat Sat