Jag förstår varför min finska mormor gråter i min dröm: Hon upplevde båda världskrigen. Hon betättade om tiggare som gick mellan gårdarna. Om sjukdomar och fattigdom som drabbade. Hon lappade och lagade. Att göra sitt bästa var hennes självklarhet, för hur skulle framtiden annars klaras av. Hon såg utveckling av mediciner. Uppfinningar som förenklade vardagen. Jag tror hon beudrade människans goda kraft efter krigen, men mindes alltid att fred kan vara skört. Slarva inte bort våra förmödrars och förföders kamp för frihet och rättvisa. För möjligheternas liv för alla. Försvara våra demokratiska strukturer. Var politiker, journalist, lärare, polis, förälder, medmänniska med ett hjärta för ett annat hjärta.