min barndom är fylld med nagelbitande och att sova i mammas säng
svälja ord och titta ner medans någon främmande man rufsar min lugg
”du kan kalla mig pappa” säger dem. jag tittar på dem och ser ingenting av mig själv i dem
bo i en flyttkartong så kommer du snart få reda på att det är inte ovanligt med skärsår, först var det inte med flit, jag svär
men att hungra efter blod efter att vädrat det sen barnaben kan väl inte komma som en överraskning
kryper ned under vuxenbordet och lyssnar in på konversationer över 1,2,3,4,5,6 glas vin och ser stora händer mellan mammas knän och så lärde jag mig hur en man ska vara
tacka Gud för Oscar
första gången jag hade ångest över skolan var jag 7 och försökte alltid ligga kvar i sängen så länge jag kunde i hopp om att mamma skulle glömma att jag fortfarande sov, att hon skulle glömma att jag fortfarande fanns.
när jag lärde mig cykla så trodde jag att Gud fortfarande fanns och såg efter mig men efter att cyklat från skolgårdens asfalt till sirener och hemlöshet på 10 minuter kan jag inte tro att någon vill se mig lyckas. minst av alla, jag själv
för om Gud vill straffa en 10 åring som gör sitt bästa så är han inget för mig
jag tänder en cigarett på mitt dopljus och ber att den nära vän som ska dö är jag