Jag blundar och där står du som förr. Du ler och lutar dig mot himlens dörr.

Jag försöker hålla om dig, men du försvinner mitt framför mig.
Det är då jag vet att jag drömmer igen, försöker skapa dåtiden.
Fast jag är fast i nutiden, så tänker jag på dig och framtiden.
Tänker på hur allt kunde ha blivit om du inte hade lidit.
Jag skriker efter min mamma, men allt är detsamma, ekot i mitt inre kommer alltid vara samma.. Jag hör din röst, men det är ingen tröst, jag vill hålla om dig mot mitt bröst, känna den personen som höll om mig först.

Det har gått ett år nu och de säger att tiden läker sår, men de är personer som inte förstår. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på annat, hur mycket jag fortsätter gå.
Jag kommer aldrig riktigt kunna hantera det som hänt, kommer nog aldrig riktigt förstå.
Du är min mamma, min kärlek och saknad kommer alltid vara densamma.

Jag blundar och där står du som förr. Du ler och lutar dig mot himlens dörr