jag har bara en drivkraft kvar, bort, bort ifrån allt, bort ifrån allting, bort, bort, bort... jag vill bara packa mina grejer och dra, dunsta, pysa, ni fattar... Är så leds på att vänta, på att vara i sin väntan, och det är allt man är.
ett kall, ett måste, ett de är detta eller självmord, eller inte ens det... inga andra alternativ, bara den öppna vägen... jag tappar mig själv annars. Och det går så jävla fort. På ett ögonblick, en oövervakad stund. poof, borta... borta är jag igen. uppslukad av det falska, det döda, det giriga, det enfaldiga, detta missnöjet folk nöjer sig med. Tänk att bara ha 20 kr på fickan, och kanske bara hundra kronor på dit namn. Tänk att frysa och inte ätit varm mat på en månad. Tänk att möta någon då. tänk att få berätta om sin resa, och sedan lyssna på deras resa. Tänk att få den första varma kvällen och måltiden den kvällen, tillsammans med ett nytt möte... tänk om ingenting av det händer, tänk om det bara blir mer kyla, mer regn, mer motstånd... tänk om du gråter? tänk om du fruktar för dit liv för första gången på evigheter? tänk om...
tänker mycket och ofta på Mccandless, killen som gav sig ut i Alaskas vildmark och i slutändan svalt ihjäl. Alexander Supertramp, vilket namn att ge sig själv... MITT namn... Jag vill inte höra om folks trivialiteter, deras dagliga kamp... hur det lilla och oviktiga tar upp så stor del av deras tid och kraft. Folk är dömda att alltid cirkulera runt samma sak, på samma sätt... Dömda. Jag är så trött på att vara strandsatt på rymdskeppet så jag tittar längtande ut i rymden. Det finns ingenting där, som inte finns på skeppet, men jag försöker inte hitta någonting som inte redan finns. Mccandless, vem va han? Jag ser mig om efter någonting, någonting att hålla fast vill, men det är ingenting jag vill hålla tag i såpass mycket, så whatever... jag vill bara släppa taget, dessa händer är trötta och gamla, jag är trött... min själ är trött... trött på allt den vant sig vid. Jag försöker se ett lyckligt slut för mig själv men kan inte se det. Det finns bara inte där, inom mig... Jag hade sådan stora drömmar... Ishockey proffs, rockstjärna, författare... nu ser jag bara den öppna vägen. Allt annat hamnar i fall undan, i skuggorna runt där mina ögon inte kan se, inte vill se. Jag vill kunna se på en annan människa igen och verkligen känna något, verkligen känna någonting starkare än... suck, here we go again, och en stark, melankolisk uttråkad känsla som gränsar till förakt... Vad är det för fel på mig? jag känner mig normal, fast de betyder ju ingenting... jag känner mig så normal och så stabil och förståndig att jag kräks, inombords, sakta kvävs till döds... samtidigt så känns det som om jag är ett steg från någonting som kan befria mig ifrån allt detta. En mild storhetsvansinne, visst... alla gånger, ett syfte utan syfte, en tydlig väg utan mål... rutinen av allting säger att ingenting tar någonsin slut... allt går upp och ner, runt och runt... bla bla bla konversationer och ekande evigt gnäll likt de jag skrivit just nu... vi är inte nöjda. Aldrig nöjda... och hur kan vi? hur kan vi vara nöjda med hur bekvämt och enkelt, och plant våra liv är. Hur kan man vara nöjd med det? Det går bara inte... det vore sinnessjukt att ens tro det!!!
förlåt min idioti... men jag kan inte låtsas vara med längre. it's not for me.