hon är en jävla hora, men jag är inte heller någon speciell, so what!? jag går omkring med en mördares ilska inom mig, håller de på utkanten av känslorna. Alla känslorna.
så sällan man verkligen känner något, oftast regerar man bara på ett sätt som man tycker är lämpligt, men egentligen... egentligen så är man bara ett stirrande fån. Känner i mig styrkan att dra ett vapen mot någon och trycka av, utan att blinka. Landa om och göra om det. Deras skrik som musik i min arga själ. jag kan släcka ett liv för att stila en känsla. Riva upp tomheten och kasta den åt helvete. Det som hindrar mig just nu är att jag vill inte ta den enkla utvägen. Om de finns två vägar upp för ett berg så tar jag hellre den som känns omöjlig.
jag fryser hellre ihjäl i ett tält med en osäker framtid till mötes, än sitta i en varm lägenhet och titta på alla dagar kvar till nästa grej å nästa grej och grejen efter det...
jag känner den frustration folk känner över vad dem själva har skapat. Ett samhälle i obalans. Ett tomt liv. Folk sitter i sju hundra tusen kronors bilar, men var är glädjen i era liv? Folk sitter inne i sina fem miljoners hus i dyra soffor men ett liv utan uppskattning är ett liv utan glädje.
jag vet detta. Ty jag känner detta också.
jag kan ta ett liv. Men jag kör hellre mitt bort ifrån allt.
men ibland, så känns de nära å jag biter mig i läppen och knyter näven
jag förstår det bakom våldet. de är inte alltid rädsla. Ibland är det bara en stark känsla av frustration och ingenting annat kommer igenom. Blockar allt. slår ut allt.
en jävla tomhet till allt.
du är inte längre fin och perfekt. Du är bara trasig och männsklig
och jag känner ingen kärlek till det längre, men jag förstår det nu
jag har alltid känt att jag kan leva utan hem,
så som jag nu gjort, men trodde de skulle lära mig något. Jag har inte lärt mig något ännu. Mer än att vatten och kyla och fukt verkligen kan fucka upp ens natt. Och man kan gå en hel vecka sovandes i samma svettiga kläder och regn och smuts och allt blir en del av en och man känner det folk ser...
jag gör otroliga saker, jag cyklade 114 mil på sju dagar, runt hela södra Sverige men känner inte att de va en prestation. Thailand va ingen prestation. Ibland är det jobbigt, kanske till och med omöjligt, men de är bara ännu en sak som finns i ens liv som kommer gå bort. inget är konstant. Det finns ingenting överväldigande kvar. man kan alltid ta sig från en plats till en annan. Ett tillstånd till ett annat. Men aldrig riktigt fly ifrån det som alltid gnagt på en
det enda som finns kvar för mig att göra är att leva utan pengar. kanske den formen av hopplöshet kan skrämma mig?
men jag tvivlar på det.

allt är lidande på något jävla vis? så lid vad du vill lida för och skit i allt annat. Jag vet om att jag är stark. Jag kan känna mjölksyran skaka i benen, men så kommer en uppförsbacke och jag bara ställer mig upp och dansar uppför. Känner ingenting taskigt eller orättvist, och de gör mindre ont när det är omöjligt