han satt och drack. Drack och drack och drack. Hur full och vilsen kan någon bli? Hur långt ifrån allt kan man komma? Öl efter öl… Dränker sig själv. Det finns inget annat sätt. Hjärtat slår konstigt, tryckande känsla, sjunkande känsla, döende känsla, kvävande känsla… vingklippt. Nu stirrandes genom detta fönstret, någonstans, lika bra som vilken annanstans, vill inte vara någonstans, vill inte vara någonting, men saknar… hjärtat saknar något. Ljudet av regn mot rutan. Folk där ute. Folk där ute. En halvtydlig spegelbild sorgligare än regnet mot rutan och folket där ute, i regnjackor, hukande under paraplyer, runt kastade av väldiga vindar… Sorgligare än bussarnas däck som försänkts i bruna pölar vid busshållplatsen. Sorgligare än ögonen hos han som äger tobaksaffären och grönsaksaffären, där han ibland handlar. Sorgligare än pizzerian, med deras flottiga pizzor som lämnar pölar av fett i pizzakartongen, sorgligare än Kinaresturangen som lever på tre finska alkisar, och deras sorgliga glädje… Sorgligare än det. Sorgligare än tårarna han känner på insidan, tomheten, sorgligare än rösten som ingenting säger längre. Där inne, bara tomt, lite små kyligt, avigt mörker som sväljer allt ljus som försöker leta sig in för att… sorgligaste av allt. Det.
bränner vid köttfärsen, för full, men inte i frid än. Svansar runt med krokiga ben i lägenheten. THE DOORS SPELAS. NOT TO TOUCH THE EARTH. SHAMANS BLUES. THE END OF THE NIGHT. Dricker, lyssnar, finns… Går in och kissar… Sätter sig på ändan av sängen, de ljumma golvet har blivit kallt och kylan nyper honom i tårna. Kunde han gråta så skulle han nog göra det. Men det går inte. Allt är is, som om någon tagit ett tomt glas och stängt in honom under det. År så där, tills allt som va enkelt och naturligt och skrämmande och härligt bara känns främmande och overkligt.
poeter… poeter… blödande idioter med främmande verklighetsuppfattning. Idiotin är en karusell, en åktur, ingen dömer vansinnet, den malplacerade musiken, tivolitemat, de utsminkade och överarbetade clownerna. Alla har ett mörker som döljer dem. Alla har ett djup dem flyr ifrån. Alla utan han… han bara sjunker, djupare och djupare och dricker. En verklighet bakom en låst dörr.
”du tror du är så jävla...”
”vad?”
”du vet, så jävla...”
”nej vad?”
”cool, tuff, mystisk, som om allt måste vara på ditt sätt, tragisk”
”aha”
”du älskar verkligen din missär”
”jag älskar ingenting”
”din melodramiska tönt”
han tittar ut, tar en klunk, en klump i magen. En knut. En hård sten. Varför måste allt vara så jävla giftigt hela tiden
”aha” säger han trött
”varför tar du inte bara ditt liv?”
”vet inte?”
”du upplever ingenting så här, fattar du inte? du lever bakom en glasvägg, allt blir kulisser för dig, ingenting är verkligt, verkligheten blir denna overkliga känslan”
”jag lever för att en bör leva, inte för att jag vill”
”du är en sorglig person, du vet de va”
”jodå, men jag har aldrig träffat någon som inte är det så jag tar det med ro… Alla är denna lögnen de måste uppehålla, det är komiskt, de va komiskt, nu känner jag ingenting om det längre, lika så mord, och lögnen, och falskheten, och tystnaden… tystnaden vet mer…”
”okej, fått nog av din skit nu. Har du någon öl?”
”kolla”
Den andra, vännen, den andra personen i rummet öppnar kylskåpsdörren. Undrar om han också upplever kylan på samma sätt, samma döda overkliga, onaturliga verklighet?
dessa fötter är för trötta för att gå ditt dem behöver gå, men dem går ändå. Dessa tankar är trötta på att tänka det dem tänker på, men dem gör det ändå. Dessa ögon är trötta på att se det dem ser men de ser det ändå. Dessa lungor är trött på luften dem andas, men ni fattar… och fingrarna är trötta på att känna det dem känner, och hjärtat är trött på känna det den känner, men… ja… Folk är här för att försvara sin illusion, sin tro, sin verklighet. Detta finns inte. Ingenting av det dem säger eller tycker finns, mer än i deras huvud, och han förstår detta, utan att orka förstå detta…
”har du sett en människa dö någon gång?”
”nej”
”som verkligen fått dö, tyst och stilla”
”nej”
”det är, hm… inte hemskt, det är nästan vackert, det är en religiös upplevelse”
”va fan snackar du om?”
”alla säger att döden är så hemsk, men jag håller inte med”
”inte?”
”nej! De vi gör mot varandra och andra dag ut och dag in är så mycket mer hemskt, hade det inte varit för döden så hade jag nog inte orkat med att leva”