Han sitter svettig i solen, tittar på ett liv han aldrig kommer få. Men åldern har kommit honom nära in på, så det är inte längre med avsmak. Han dricker av sin punsch, lutar glaset så alkoholen lämnar en bege skugga på den vita duken. Han tar en mun till. Han känner sig så trött. Värmen har gjort han lam. Han tittar ut, på lekande barn och barn familjer, inbillar sig att se någonting annat än det som syns. Han inbillar sig att se smärta bakom skratten. Bakom lekarna. Mellan njutningarna i from av glass och solsken och kakor och saft. Sveper några smulor från bordet ifrån sidan, ner på golvet. Den vävda plastmattan. Torkar bort en droppe från hakan. Låter fingrarna gräva sig till ro i skägget. Måsar svävar över dem, han, barnen och leken och föräldrarna. Och vattnet försvinner ut, långt långt ut och blir liksom ett med horisonten… himmelen och havet smälter samman. Så trött. Försvinner in i sig själv. Bara följer hur dagen sakta tunnas ut och hur mörkret lika långsamt gör intrång. Natten sväljer allt. Moln, himmel, horisont, måsar, allt försvinner in i det mörka och tystnar. Han minns en gång. Det va i skolan. Han satt på bussen. I sina blå kortbyxor. Bruna skor. Han minns ovansidan va slitet som ett ansikte på vänster sko. Och lädret hade torkat och börjat vika sig… Han lät fingrarna svepa över hans hand. Han minns henne så väl. Hennes leende. Hur munnen log, och ögonen log, och någonting log genom henne, mot honom. Det va vackert. Åh nej han mindes denna oroliga känslan. Men han kunde inte sluta titta. Det kändes nästan overkligt. Han minns hur han gungades runt sittandes på sin plats medans bussen tog sig fram. Och hur alla ljud blev som ett enda oväsen som försvann in en bit i bakgrunden, alla skrik och skratt och tårar… Alla accelerationer och inbromsningar och gnisslet från bromsskivor och ljudet fjädrarna till stolarna. Där va hon. och hon va som en lins. Koncentrerade ljuset. Runt henne som en svär. Den där känslan han hade i magen hade börjat växa ytterligare och han mindes sista gången han såg henne på det sättet. Det va flera år efter det. De hade varit på fest hela skolan. Och hon hade blivit full. Han också. Men hon började hångla med Jocke. Jocke ville bara hångla med henne. Ta henne innanför trosorna. Inget mer. Han älskade inte henne… inte som ja… han minns hur han gick ut, förvirrad av det som hände. Förvirrad av sin egna passivitet och alla dessa gånger han sagt till sig själv att ”gör något” och ”säg något ” allt va liksom försent och kört men han tänkte ändå bara på henne. Han tog hennes arm och hon tittade på honom med avsmak. Detta skrämde honom, men han mindes de Lennart sagt till honom en gång ”säg sanningen även om rösten darrar” han fattade mod. Sa de till henne, men hon bara skrattade honom i ansiktet. ”hahaha, du är bara avundsjuk” de va han, jag menar det va han det också, men mest ville han bara skydda henne. Döden har ingen rätt att lägga beslag på henne ”du är så jävla patetisk va? Släpp mig. SLÄPP MIG SA JAG!” chockad gjorde han som hon befallde och såg hur hon försvann in i mörkret med honom. Jocke. Ett väldigt mörker som svalde allt. Han hade börjat dricka än mer. Gick runt och tog andras öl, ibland ur näven på dem. Blev knuffad på. Trillade. Skrattade. Det gjorde så jävla ont att han visste inte vad han gjorde. Kom upp igen. Armbågarna gled genom gruset. Han rullade in i natten försvarslös. Hade vaknat nästa dag nästan för sjuk för att orka andas. Jocke fick som han ville. Han berättade det för alla. Och hon. Hon slutade prata med folk. Hon bytte skola mitt i terminen. Varje gång han såg henne i sitt inre, varje gång han tänkte på henne, rullade han på samma sätt in i ett väldigt mörker. De va precis som om han slutade leva den kvällen. Och utan att någonsin hört vare sig gruppen eller låten, New dawn fades med Joy Division. Den där basgången. Vemodet i Curtis röst. Hade han bara fått höra så kanske… kanske tårarna kunde komma. Så kanske tårarna kunde komma och skölja över honom. Men nu satt han bara där, matt… i mörkret och frös.
”hjärtat vad är det?”
”inget” Lisa tittar bara ut genom fönstret
”men säg, de är något jag ser det på dig, jag kan läsa det i dina ögon, ditt ansiktsuttryck och ditt kroppsspråk ”
hon stängde bara av. Drog sig bort ifrån hans grepp. Hon gled honom mellan fingrarna. Det gick inte när hon va på det humöret. Han gick upp ur sängen. Ställdes sig framför badrumsspegeln, tittade försiktigt upp på figuren, de bekanta ansiktet och de sorgsna ögonen.
han kunde höra henne snyfta från sängen. John Lennon gjorde en låt som heter All You Need Is Love, det va en lögn. Men han va bara en penning kåt hycklare egentligen, som borde i ett stort palats och snackade om fred för det va aktuellt då, det sålde skivor då, de va de stora artister gjorde då. Men de är ingen som vill känna igen den delen av historien.
Han vaknade upp av ett fasansfullt skrik. Han rusade ut. Hon låg med huvudet i kudden och skrek allt vad hon kunde. Han drog upp henne och hon klöste honom och gömde ansiktet i händerna. Han försöker bända upp händerna. Men hon bara stirrade på honom med så mycket hat och fräste åt honom. ”okej, sure… fuck this! Du ska få precis som du vill din lilla jävla hora!” hon tittade upp, slutade skrika. ”Vill du vara ifred, fine, visst, va själv då!” Han tog tag i sin shorta, plockade på sig sina byxor och gick ut ur sovrummet. Lutade mot väggen, och slängde på sig byxorna, samtidigt som han drog på sig shortan. Och ut genom dörren med smäll. Sprang ner för trappan. Dörren öppnades bakom honom ”precis! Perfekt, dra då för fan din jävla fegis!” han svarade inte. Han måste bort ifrån henne. Sicken jävla grav hon är.
matt stod hon vid dörren. Tittade på den. Hur den va som en vägg framför henne. En hård ogenomtränglig vägg. Hon lutade handen mot den. Kände på den. Hård och kall. Hon släpade sig bort till sängen, sovrummet, satte sig. Tog upp kudden och rev och slet i den, men hon orkade inte. Hon orkade inte, orkade inte, orkade inte… Hon orkade ingenting. Hon bara lade sig ner. Började gråta. Så jävla ful och äcklig och värdelös och falsk och död inombords. Så jävla kall och otillräcklig och avtrubbad…
tog sig till badrumsskåpet, plockade fram ett ark med sömntabletter… och började svälja, tablett för tablett, bara svalde och svalde och svalde… stapplade ut i sovrummet. Det kändes inte lika kallt. Sängen kändes inte lika omöjlig att ligga på. Snarare tvärtom, den va inbjudande, vitt, som en plats för en ängel. Och hon började bli trött och dåsig. Hon lade sig. Sjunk ner. Så mjukt. Så mjukt och hon gillade det. En bil fick henne att rycka till lite, innan hon somnade in…
”Henry vad gör dem Henry? Men åååhhh…”
”Men vad gör dem Henry? Vad gör dem?”
jag vände mig om. Aha, en sådan. En tok. En förstörd person. Psykiskstörning.
”Men Henry vad gör dem med oss?”
”Henry”
desperationen är äkta. Han har munskydd på sig. Ögonen är förskräckta. ”Men vad gör dem Henry? Vad gör dem med oss?” Håll käften, håll käften, håll käften ”Men Henry, Ååhh…”
det finns ingen Henry, iaf inte som står bredvid honom, han talar rakt ut. Kanske han heter Henry och han talar till sig själv?
”LÄNGE LEVE GUNNAR!” han tittade på mig. Fasa i blicken. Stirrar förvildat omkring. Stirrar på mig. Trevar nervöst! Jag ler. ”GUNNAR! MÅ DU LEVA!” Henry tittar på mig. han börjar svettas. Stega bakåt. ”men, men…”
”ÅÅÅ GUNNAR DIN GAMLA POTTSORK! VAD HAR DU VARIT HELA MITT LIV” folk stirrar men jag bryr mig inte. Henry backar, nervöst bakåt, vänder sig och försöker ta sig ut från biljetthallen, knuffade sig fram, folk tittade surt på honom. Nå ja, va var jag… tittade på skärmen. Snart är det min tur…