Överläkaren harklar sig och ger mig recepten. Jag tar emot de gula receptblanketterna och tar honom i handen, en hand som är torr och narig, kall och slapp. Efteråt minns jag inte ens vad doktorn hette. Jag lämnar den psykiatriska delen av lasarettet och börjar gå mot Apoteket.

Inne på Apoteket är kön vedervärdigt lång. Jag svettas, både av oro och nervositet, likaväl som av äcklet inför människorna som också köar. En mamma i tjugofemårsåldern försöker få tyst på ett spädbarn som skriker och skriker och skriker.

Jag vill gå fram och trycka ner ett medel mot avmaskning för katter i käften på den äckliga lilla krabaten, men inser att jag då knappast skulle få ut mina egna mediciner, så jag låter skiten bero. Han Som Bestämmer trummar in sitt mantra i mitt huvud: ”Gör det! Gör det! Gör det! Kväv den jävla ungen”. Jag försöker slå bort hans röst, lägga dövörat till, men det är som en raspig vinylskiva som går på repeat, ett dovt mummel som jag inte kan ignorera.

Jag nyper mig i armen, biter mig i läppen, drar mig i skägget – som börjat gråna på sista tiden, och drar slutligen ner hatten för ögonen – allt för att få känna något alls, allt för att kväva den där hemska rösten. Samtidigt vill jag inget hellre än att täppa till truten på spädbarnet, sänka barnets mamma med en knölpåk för att hon inte har bättre pli på ungjäveln. Man får inte äta glass inne i butiker, men att ha brölande bebisar går tydligen hur bra som helst. Jag menar, vem fan störs av någon som slickar på en Piggelin. Logiken i det här landet är skrämmande.

Apparaten som visar vilket nummer som står näst i tur att expedieras piper till, bara två nummer kvar till det är min tur. En gubbe på åttio plus reser sig från en stol, tar sin käpp och går, eller snarare hasar sig fram över golvet fram emot disken. Det känns som att han slöar med flit, att han gör allt för att jävlas med mig. Snart brister det, tänker jag, snart kommer Han Som Bestämmer att få sin vilja igenom och jag kommer att ställa till med ett jävla oväsen. Biter mig än hårdare i läppen. Känner smaken av blod, det smakar metall och rost. Får mig att tänka på något annat, ett ingenting.

Men så äntligen är det min tur. Medvetet krockar jag lite lätt med småbarnsmamman när jag tränger mig fram till kassan. Jag får ett surmulet ”Se dig för hur du går!” av henne, något som uppmuntrar mig en smula. Bebisen skriker än högre, men nu känns det mer som en befrielse, eller snarare en belöning för mitt lilla oskyldiga tilltag.

Receptarien hälsar på mig och jag nickar avmätt tillbaka.

”Jaha, Jerry Högberg” säger receptarien och rabblar mitt personnummer när jag visar fram min legitimation. ”Så du hade ett par recept du skulle hämta ut? Jaha, då skall vi se. Trilafon och Stesolid var det, eller hur?” hon frågar glatt och lägger huvudet lite på sned.

”Jag skall ha det som står på recepten”, svarar jag. Jag är varken munter eller otrevlig, jag bara är.

”Då skall vi se”, fortsätter hon. ”8 mg-tabletter Trilafon i ett hundrapack och 10 mg-tabletter Stesolid också det i hundrapack. Det är rätt mycket mediciner”

”Det är vad min doktor har skrivit ut.”

”Ja, jag kan se det. Men det är stora kvantiteter i alla fall.”

”Han anser att jag behöver det”, svarar jag och börjar bli en smula irriterad. ”Är det något problem eller?”

”Nej, nej”, svarar hon och återupptar sitt insmickrande leende och lägger återigen huvudet en aning på sned.

Hon knappar lite på datorn och skriver ut receptetiketterna.

”Ett ögonblick så skall jag hämta dina mediciner”, säger hon och reser sig från den ergonomiska stolen.

Jag tittar mig omkring i lokalen. Småbarnsmamman har ännu inte fått tyst på ungen, och gubben med käpp ser ut som en fågelholk medan hans receptarie diskuterar hans medicinering. Jag vill verkligen härifrån. Det bokstavligen strömmar in folk. Jag kan se på väntelistemonitorn att det är tjugofem nummer som väntar på betjäning. Jag måste ha hunnit hit precis innan den värsta rusningen. En rätt klen tröst, men ändå någon.

En svett-, sprit- och urinstinkande alkis kommer fram till båset bredvid mitt. Jag är nära att kräkas av hans vidriga stank. Hans näsa är stor, svullen och röd som en jordgubbe efter allt för hårt supande. Ansiktet är plufsigt och uppsvällt. Han bär en luggsliten jeansjacka och ett par skitiga beigea chinos. Skorna ser jag inte, men att han bär träskor är ingen vågad gissning. Alkoholisten räcker fram en gul receptblankett och receptarien tar emot den.

”Men du, det går inte att hämta ut den här medicinen redan nu” säger hon. ”Du fick ju ett uttag förra veckan och det skulle räcka i en månad.”

Alkoholisten ser villrådig och nästan gråtfärdig ut. Sedan tar aggressionen överhanden.

”Men för helvete, jag måste ha mina piller nu! Jag går under annars! Ge hit dem för helvete. Jag har rätt till dem. Jag har ju ett recept för Guds jävla skull”.

Receptarien, som säkerligen varit med om liknande scenarion förut tar det hela med ro.

”Men snälla du, jag kan inte ge dig medicinerna redan, det måste gå tre veckor till innan du kan få hämta ut dem. Se här” hon visar upp receptblanketten för alkisen, ”det står att det är en månads intervall mellan uttagen”.

Jag retar mig på alkisen. Han är ett okunnigt, missbrukande äckel som inte borde få andas samma luft som jag. Jag önskar att min receptarie kunde skynda sig tillbaka, allt för att jag skulle kunna fokusera mig på något annat än den vedervärdige stinkande fylltratten.

Alkisen ger sig inte.

”Jag skall ha pillren nu! Jag stämmer skiten ur dig! Hur fan skall jag klara mig utan tabletter? Kan du säga mig det, jävla surfitta?”

Receptariens väna ansikte förvrids i en grimas.

”Nu lugnar du ner dig innan jag blir tvungen att kalla på polis. Du kan inte få några tabletter i dag, först om tre veckor kan du hämta ut dem. Det måste du förstå. Och vårda ditt språk, det är inte jag som har stoppat i mig för många tabletter för tidigt.”

”Äh, du kan dra åt helvete, din jävla sprutfitta!” gastar alkisen. Saliven stänker, och hans skitiga, stripiga lugg slänger fram och tillbaka när han kastar med huvudet. ”Ni kan dra åt helvete allihopa! Jävla apoteksfascister!”

Han Som Bestämmer vrålar i mitt öra att jag skall bryta bägge benen på alkisen, slå ut hans tre tänder och pissa på honom när han vrider sig i plågor. Eller plundra receptarien på supgubbens piller. Jag vill lyda rösten, jag vill verkligen vara Honom till lags, men jag får inte, får inte, får inte. Det skulle sabba allt för mig. Jag skulle bli inspärrad igen, fastsatt i spännbälte, matad med zombiefierande mediciner och nagelfaren av alla tokdoktorer som finns tillgängliga. Jag biter mig ännu hårdare i läppen, mer blod sipprar fram, jag suger i mig den varma, plåtsmakande vätskan som om den vore manna från himlen. Det hjälper lite grann.

Till slut lämnar alkisen dock Apoteket, men odören efter hans uppenbarelse sitter kvar. Jag kväljs både av den rent fysiska stanken och hans illaluktande personlighet.

Min receptarie återvänder med två förpackningar mediciner. Äntligen hittar jag tillbaka till ett slags lugn, jag djupandas och tänker på inget.

”Så där då”, säger hon och ler på nytt. ”En burk Stesolid och en förpackning Trilafon. Vet du hur du skall ta tabletterna? Har du haft dem förut”

”Stesolid har jag käkat sedan kritatiden” säger jag skälmskt, ”Trilafon har jag inte en susning om vad det är”

”Okej,” svarar receptarien. ”Stesolid skall du ta en tablett vid behov högst fem gånger dagligen. ”Trilafon skall du ta tre gånger om dagen, en på morgonen, en mitt på dagen och en på kvällen. Den hjälper mot psykoser och schizofreni”

”Jaha. Där ser man. Det skall väl gå bra.”

Hon tittar på mig och skärskådar mitt ansikte.

”Men du blöder ju från munnen. Har du gjort dig illa?”

”Äsch, det är ingenting, jag råkade bita mig i läppen bara, det slutar snart att blöda.”

Hon erbjuder mig en bomullstuss som jag artigt tackar nej till. Hon släpper blicken från min blödande läpp och fortsätter att expediera mig.

”Jag ser här att du har frikort så det kostar ingenting den här gången.”

Och tur som fan var det, tänker jag, luspank som jag mer eller mindre är.

”Okej. Tack så mycket” tvingar jag fram under det att jag gnisslar mina tänder.

”Tack själv, och ha en bra dag.”

Hur fan kan man ha en bra dag, tänker jag. Hur ser en sådan ut? Jag kan inte minnas att jag har haft en riktigt bra dag … någonsin. Mindre dåliga dagar, javisst, men en bra dag? Knappast.

Jag tar emot min påse med medicinerna i och stoppar ner dem i skinnjackans ytterficka. Sedan lämnar jag Apoteket i marschtakt, frustrerad och grinig, men ändå nöjd över att jag tog mig igenom detta elddop.

På vägen hem tar jag genvägen genom parken. Det står två ungar i tioårsåldern och fiskar vid en bro. Det ser inte ut som att det nappar särskilt bra. Rätt åt de jävla problemfria skitungarna. Jag vet att de står där bara för att de skall förstöra min promenad, förmodligen sliter någon upp sitt spö så kroken fastnar i mitt ansikte. De är efter mig. De finns över allt. Jag går ändå över bron och hindrar mig med nöd och näppe att följa Han Som Bestämmers uppmaning om att knuffa ner den ene eller båda två i den iskalla ån.

I stället fortsätter jag genom en mindre stig i parken och slår mig ner på en parkbänk som ligger undanskymd i skuggan. Solen gör mig galen. Solen får folk at bete sig än mer mänskligt, att fnittra och hånflina åt mig, att inbilla sig att saker och ting bara är guld och gröna skogar. Och det kanske det är, för dem. Inte för mig, och jag vill inte bli påmind om detta faktum.

Jag öppnar apotekspåsen och tar fram de två medicinförpackningarna. Vrider upp locket på Stesolidburken och stoppar in fem stycken tabletter i munnen. Sedan trycker jag ut tre stycken Trilafon ur dess blisterförpackning och stoppar även dessa i käften. Receptarien sa till mig att Trilafon är ett preparat som behandlas mot psykoser och schizofreni. Jag hajar inte ett skit av vad som gjort att doktorerna har ställt mig en sådan diagnos. Å andra sidan minns jag inte ett dyft av att min psykiater nämnde något om det, men så är också hela det där  läkarbesöket ett stort svart hål, en sörja av minnesförlust och undanträngning. Men alltså, jag är fan inte sjuk, det är världen som är en sopplats för galningar och mentala amöbor. Jag är på sin höjd lite hängig. Men det är väl alla då och då.

Jag tuggar på medicinerna. Det smakar skit i munnen. Förmodligen skulle de sväljas hela, men eftersom jag inte har ens en droppe vatten till hands så väljer jag att tugga på dem som vore det godis … det är det inte - det är oj så mycket bättre än så.