det är märkligt. lite av anledningen till att jag åkte va att bestämma mig vad jag tycker/tyckte om Durianrider men det är svårt. men så är sanningen svår. folk verkar tro att sanningen är antingen det ena eller det andra. det är inte sanningen. det är bara en sida utav den. Och där är jag. både på ena sidan. Sedan andra. Sedan i mitten. Sedan för långt bort. Sedan för nära. Men jag finner det intressant att folk snackar om sanning... att vara sann... säga sanna saker... Men de klarar inte ens av deras egna sanning. skitsamma egentligen för jag har självförnekelse som alla andra. Men hur folk diskuterar sanning är beklagligt. De koncentrerar sig på en bit och avgör hurvida någonting är sant. Och jag liksom bara va? det spelar egentligen ingen roll. Inget gör det. denna världen är fallen. Och det finns inget riktigt hopp. Och jag säger inte detta utav besvikelse. eller hat. jag har ett jättebra liv, egentligen har jag alltid haft det. De va lite grejer jag behövde se och uppleva bara. Och döden spelar ingen roll. inte heller något jag söker. Men ja... sätt inte ditt hopp på mänskligheten. Det är som en boxingsmatch där "hjälten" redan är slagen och alla bara vill att matchen ska ta slut.
visst är det lite så. De är bara plågsamt att bevittna. Och här babblar jag på ungefär som om någon lyssnar. ni ser det är därför jag inte känner något... För vad finns det att känna... egentligen?
äsch någon gång kommer det också att försvinna. eller inte? spelar egentligen ingen roll. ingenting gör det. Och jag säger detta trots vetskapen om miraklet över vatten... Hur det interagerar med allt annat... vatten är som en hårdisk... som inte kan gå sönder... bara mer eller mindre dysfunktionel... eller vattnet rår ingen på... Men eftersom allt annat är beroende av vatten... så... ja... där har ni det.
jag tror jag kommer se den. uppleva den på någotvis. undergången... Men det kanske bara är min egen undergång... whatever.
jag tror inte ens lite grann på mänskligheten. Och jag säger det med vetskapen om att det finns många underbara människor, merparten faktiskt. men vad som än krävs för att göra fel till rätt... Vad än det är så är det något merparten inte har. Så forsätt skriv kärleksdikter som får mig att vilja kräkas pågrund av hur jävla värdelös de är och om det är ett bevis på din kärlek då är din kärlek inte mycket att ha. ledsen att behöva säga det men så är det. min kärlek är inte mycket att ha heller men jag är iaf medveten om det. wow vilken "seger" eller hur?
så en jävla massa pessimism men också en massa kärlek. tyvärr så är det inte tillräckligt men harden the fuck up attityd för att avstyra våran egna undergång... så skriv... måla... älskar... knulla... lev... it's all for nothing... så... det spelar ingen roll. Gör det som gör dig lycklig eller ledsen eller arg eller vad det nu är för känsla du gillar att känna.
jag väntar på domedagen. smeker ett glas med vatten... det kalla glassen och fukten som lägger sig som en hinna på fingrarna.
Och jag känner det. det händer verkligen... Men det är med en vis tomhet jag upplever detta... och de mesta av det andra. är ni med på vad jag menar?