Glöm inte vandringen

genom det första mörkret

när du inte än blivit du

när haven och bergen

saknade namn

och vinden var

ditt enda sällskap

glöm inte ljusen

som var det första du såg

när du vilade i natten

och ännu inte hade drömmar

inte bröd eller vin

inte kläder på kroppen

och ändå aldrig frös

för i den stunden

när solen och stjärnorna kom till

fanns inte frosten

och inte hungern

och den som skulle bli du

var ett liv

med öppnade ögon

Så gick tiden

och världen växte

till regnbågsfärger

och dofter och beröringar

och den som ännu inte varit du

fick födas på nytt

och få gestalt

bli till en människa

med huvud och hjärta

händer och ben

till en som ser

och kan höra gräset växa

och vara nära blommorna

på sommarängen

och du blev du

och tiden kunde räknas

i dropparna som föll

från höstens moln

och i vintrarnas dalande kristaller

och i bäckarna

som flödade om vårarna

Glöm inte stunden

när allt var svart

och du ändå fanns

utan att vara

när vintergatan var

dina cellers byggstenar

och allt var möjligt

Glöm inte dig själv

i tron att du är ensam

när floden som aldrig sinar

rinner genom dina deltan

och din hud är längtan

och dina ögon skådar fågeln

som ger dig orden

från långt borta och nära

från tidernas begynnelse

och från det förtroligas samtal

vid en flod och en ström

vid en dunge med stenar

nära blommorna

som vilar för att kunna växa

Den som är du

bär världens namn

i din ränsel

när du fortsätter gå

dit vinden bär

och fortsätter leva

av regnbågens bröd

och ingenting finns

som inte alltid varit

och ingenting blir

utan eld och vatten

utan viskningar och drömmar

där du är fågeln

och havet därnere

är spegeln och vågorna

är alltets ständiga början

är stranden är handen

är närheten är mötet

som alltid återkommer

efter det första mörkret

i den första gryningens eld