"du kan inte bara studsa runt och kalla alla som är lite kritiska, nu va jag inte ens det men skitsamma... För negativa vampyrer, okej. man måste stanna kvar ser du. möta det. det är så man bygger något. men du använder din spiritualism inte för att hjälpa folk och föra dem samman. du använder det för att döma och flyta iväg. du skapar det du säger dig vara emot med dina kommentarer ser du inte det? om du går tillbaka till tråden så kan du se att vi har möts. vi har genom att diskutera våra synpunkter att även om vi inte alltid håller med så finns det någonting där vi båda kan respektera, men du kan inte ens göra det... du bara rapar ur dig något och stannar inte kvar... du skapar irritation med ditt sätt. för du är inte ärlig med dig själv. du försöker inte ens? och jag säger dessa saker inte för att jag hatar dig eller vill att du mår dåligt utan jag vill att du lär dig. för din skull förstår du?"
inget svar. De är de aldrig ifrån sådana. hade det funnits svar så hade de inte hållt på så. jag är själv inte utan fel eller problem. men jag slipper iaf det. Och vad jag än har/ gör / gjort för fel så kan jag iaf möta det. Och håller jag med om att jag är något så är det att jag också är villig att se det. Och då kan man mötas. då finns de hopp. De finns något där. folk orkar bemöda sig förstår ni? vissa erbjuder ingenting. De påstår sig vara emot något dem själva är utan att se det. Utan antydan eller ambition till att se det. Och de är irriterande för folk. å de är de som verkligen skapar och ger och ingjuter negativtet...
vattenmelonen jäser i magen. jag hör måsarna... och jag har en väldig skit på g. bäst att ta med papper. på huk like the cavemen days. de ska bli trevligt. solen skiner och det är inte minus och mörkt och kallt.
jag vill inte känns trygghet för trygghet är tråkig. trygghet är ett handikapp. hur ska du kunna njuta av de enkla grejerna om du hela tiden är omgiven av dem. enda sedan födseln. hur kan du veta?
"har du någonsin funderat på döden?" jag log och sa "ja"
"är du inte nyfiken?"
"nja"
"är du inte det minsta intresserad?"
"liv är liv och död är död. De är två olika saker. De ska inte förstå varandra. de ska inte se varandra. förstår du. De ska inte. och de är så det är. Det är ingenting som tjänar något till att fundera på. när man dör så vet man. du kommer inte ihåg hur du blev till. döden är likadant."
"Vad tror du händer när man dör?"
"det spelar ingen roll. ser du inte det? du kommer ändå leva. Och du kommer ändå dö. när du dör så kommer livet du levt inte vara någonting du kan bära med dig. du lever nu men du dör imorgon... förstår du mig?"
"nej"
"för det finns ingenting att förstå inse det. det finns ingenting där att förstå så bara lägg ner det. vad du än tror så kommer de inte spela någon roll när du väl är där. du kommer inte bry dig. du kommer bara vilja att det tar slut på ett sätt eller annat, tro mig. jag försöker inte låta dyster. De är därför jag inte vill diskutera det. om folk visste vad döden innebar så skulle dem inte kasta bort ett enda ögonblick till. men hela våran tillvaro bygger på att vi inte ska förstå. får förstå... Ska gå att förstå så bara släpp det. Bara lev ditt liv till de yttersta du klarar av att ge det. Och de är inte förrän man nästan dör som man inser vilken gåva det är. Och hur bortkastad den är. okej"
de va inga mer ord. De fanns ingenting att säga. vi bara satt tysta en stund.
jag tror vi båda letade inom oss själva efter något annat att säga. något lättare för oss båda. vi behövde båda skratta tillsammans