ge det till mig, jag behöver det, jag behöver det. Ge mig det, ge mig dig. Ligger i en svettig socka i skogen, kan knappt andas, detta är verkligt och overkligt i ett enda svep, i varje andning och ut andning. Kylan kommer krypande, börjar i tårna, sedan i armarna, sedan kinderna, duken öppnar sig och stänger sig, ljud av skogen... Blir det aldrig mörkt? Vad är klockan? mobilen är fuckad. jag är strandsatt. Jag är fri och jag är fast. Drar sovsäcken över bröstet. Huvudvärk. Skakar. Är morgonen för långt bort? Vem vet? Möjligt? Vem bryr sig? Lägger munnen mot öppningen och andas igen...
Jag ger vad jag har! Jag ger vad jag kan ge. Jag ger av det som finns kvar! Vaknar och somnar och vaknar och somnar, och vaknar... kryper ut och kissar, stående på knä i mossan, bland kottar och barr... vinglar i mörkret, lutad mot en stor gren, nära ett dike. Det finns inget att skrika åt längre... Kryper in i mitt fuktiga hål igen. Somnar vaknar somnar vaknar, tiden blickar, blinkar, längtar, slocknar, tickar... Sakta kommer ljuset in mellan träden. Sakta vaknar skogen. Kryper ut. Packar iordning, Cyklar vidare. Stannar i Töreboda, utanför Ica, ladda cykeldatorn, sitter och snackar med två gamlingar. En timme, två timmar. Mitt ena öga är blodsprängt. Ett kärl har spruckit. Fortsätter, mot Skövde, sedan Falköping. Dessa ansikten s0m ler, som serverar, som pratar som undrar som frågar, som tittar. Här är jag. Slutade vara en människa ibland människor när jag klev upp på mina två hjul. Dör lite här. Dör lite där. Dör lite varstans i detta land, och i främmande land. Som vatten som tvättar en hand. Orkar inte. Finns inte. Ger av det som finns. Ger av det som finns kvar. Ger av det som fortfarande orkar leva för levandets skull.
diket som jag kissade i, där vaknade jag. man kan frysa mycket utan att ta skada. Skogen är inte farlig. Inte heller alla dessa ansiktena, som tittar, frågar, undrar, letar efter någonting att förstå. Det finns ingenting, mer än detta... Allt bara är och finns så som det är och så som det finns.
kärlek är makt.
tystnad är plikt
jag har legat i skogen, utan mobil, fyra nätter utan sakna något, mer än det som jag alltid saknat. Jag vaknar. Dag in och dag ut. Går runt i cirklar, blir bättre på det. Utan att sakna verkligheten jag stänger ute.
det är som om jag upplever allt i ett glashölje och jag ser allt, men det kommer inte tillräckligt nära inpå för att jag ska ha en chans att förstå det.
gå
gå
gå
gå
ge dig av
dörren är en trasig rubrik
ett utkast
utan lås
nu blev jag så där jävla poetiskt idiotiskt konstärlig igen
jag hatar det
älskar du mig fortfarande? för jag vet inte om det är kärlek jag känner längre? jag vet bara att det inte är hat. Jag vet bara att det är något. Men jag vet inte om det är bra... att känna så här?