En förmiddag i januari
två främlingar i mitt kök
diskret granskande
min tårögdhet
och min odiskade kastrull

Granitkaklets rutor bakom
den blonderade kvinnan
precis så mörka och kalla
som den värkande svärtan
under min äggbleka hud

Den brunhåriga utandas
frågetecken av koldioxid
genom sin mjuka sköterskemun
vänligt välmenande
Sömnen då?

Ögonen hennes ansikte
så outhärdligt perfekt
nästan skrattretande
kontrasterande till mitt
oangenämt plufsiga

En hänsynsfullt snabb
snegling på armbandsuret
kort blick i samförstånd
A4:an av frågor avklarad

Tack för att ni kom
säger jag rart och äkta
som en inställsam servitris
med ansträngt leende
tack det var verkligen snällt


Dra nu åt helvete
och låt mig dö ifred