klockan är två på morgonen, men jag är vaken. Stirrar upp i mörkret, i taket. Jag känner mig så fruktansvärt tom. allt är så dött för mig. jag klarar inte av det. Jag sitter vid en diskussion, eller ett samtal snarare, och det är gemytligt och trevligt för alla, alla utan mig... inombords så gäspar jag och låtsas svara på meddelanden, men egentligen tittar jag på mobilen och hoppas att tiden skall gå. Hon rör lite på sig, hennes nakna kropp rullar på sidan och de får lakanet att göra ett speciellt ljud, jag stelnar till lite. helt plötsligt så får jag en impuls av att ruska om henne och skrika, men jag hejdar mig... sov du lilla vän, sov du... Jag höjer huvudet försiktigt från kudden för att titta på henne. Ser bara hår, och lite av axeln, och ryggen... den vackra ryggen...
det är precis som om hon bara låter mig vidröra henne ibland. Ibland känner jag muren och då är det bäst att bara låta henne vara. Hon tittar på mig annorlunda då. Som 'vad gör du här?' liksom ilsket men jag blir hela tiden bättre på att ta det, distansera mina känslor ännu mer. det blir alltid denna omedelbara reaktionen, som en direkt livsläxa/lärdom, som flyter igenom blodet som ett vaccin. (jag förespråkar inte vaccin, men, det är något med blodet) och jag tittar på personen som ligger bredvid mig utan att veta vem det är, precis som jag tittar på personen som möter mig när jag tittar mig själv i spegeln utan att veta vem den är... men jag gillar att titta på båda, det vet jag... spegelbilden och henne, och jag gillar att undra, tänka, kanske rent utsagt fantisera ihop vad det är för något som jag ser.
Hon är tyst, så gott som ljudlös, om man verkligen lyssnar efter det, alltså ge sig fan på att höra det, så kan man höra utandningen lite grann. bara en aning, som viskningar av en utandning.
kanske anledningen till min tomhet är att jag har den här känslan inom mig, att jag kommer få bevittna människans förfall, och det är ingenting som skrämmer mig, snarare tvärtom, den fyller mig med nyfikenhet. Jag mår bra utav att tänka på det, på något konstigt vis så blir det som om man blir en del av något större, mer storslaget...
jag tror inte på någon liksom utrotning av människan, iaf inte som jag får se, jag menar bara förfallet av konsumtionssamhället. utan att vi mer och mer kommer behöva lägga tid och energi på att hitta mat igen, fast de där missar jag nog, jag vet inte... där är känslan lite oklar. inte riktigt på plats, flyter runt lite. Jag försöker få upp en bild om hur det kan tänkas att se ut, men ingen riktig egen bild kommer upp. Det kommer någon scen från en film. Apocalypse now... jag ser maritn Sheens huvud dyka upp ur vattnet och det är mörkt, och eld reflekterar ytan som rör sig. Och så ser jag en trädlinje antändas i napalm... helt ljudlöst ser jag det.
jag tror jag kommer bli galen snart, börjar känna mig borttappad... mer och mer, för varje dag som går, innan jag somnar varje natt, mer och mer... försvunnen i mig själv, tom, livet kan omöjligt vara lika tråkigt som jag ser det... eller? ibland tänker jag att jag KAN döda någon. Och utav den dummaste anledningen... bara för se vad som händer... hur det skulle få mig att må... Väldigt dåligt förmodligen, eller förhoppningsvis kanske man skall säga? jag skulle inte vilja vara en som mådde bra av att döda någon, men jag och en kompis brände och spetsade gräshoppor när vi va små, med förstoringsglas och det kändes bra, på ett ondskefullt och perverst sätt... så man vet aldrig.
nu drömmer jag inte om att döda någon, jag känner bara att jag kan.
det jag drömmer om är att glida ur systemet, leva enkelt, och hela tiden på väg någonstans, en ny stad, ett nytt land, där folk kommer och går, eftersom en själv alltid är på väg... folk är så bofasta.
jag försöker se mig själv som någon med ett jobb, en bostad, en fru och barn, och leva för det, för dem, utan att känna hur det skulle vittra sönder mig inifrån, och det lilla jag har kvar, är det som håller mig vid liv... Nu är jag inte speciellt kär i livet, ibland, rätt ska vara rätt, men jag har inte så mycket kvar av mitt inre jag, så jag är inte heller så fäst vid det, eller livet. Ja, livet är lättare att leva när man inte bryr sig om hur vida det är värt det. det värsta man kan göra är att lida, efter det... så är det att känna sig så här... som om allt är tomt och meningslöst, och inte för att jag MÅSTE ha det så, utan att det är det bara. När man levt en vis tid så börjar allt uppenbara sig som någonting du redan sett... samma diskussion, samma reaktion, samma rörelser...
suck
rastlös men trött.
tystnad. jag hör något surra tyst. det tränger igenom. Jag somnade...
vid frukosten frågade hon mig "vad är det med dig idag?"
"vad då?"
"du är liksom helt liksom av bara"
"jag har huvudvärk"
hon gav mig en förvånad blick, och jag vet att jag inte brukar ha det, menade jag på, men jag orkar inte diskutera det, bara äter mitt ris, dricker mitt vatten, och hoppar upp på cykeln.
"ska du ut och cykla lite?"
suck
"ja"
"va kul"
"mm hm"
kan man cykla bort tomheten? ja det kan man... men när man slutar fly från det så hittar det en igen