Poesi, poesi, poesi! Vad vore livet utan alla de där dikterna som låter oss glömma gråa vardagen och hitta en vrå av frihet för våra annars bortglömda sinnen? Som någon filosof sa -och jag håller med- är poesi det närmaste man kan komma livet. Alla andra sätt är ofullkomliga. Det är bara poesin som kan ta sig an den uppgiften. För mig är poesin livet själv avskalat på all tristess och tråkighet i form av vardagliga och banala händelser. Någon frizon dit man kan fly för att tillbringa natten med det man trivs med. Och självklart är alla sinnena med och berörs. Än mer än mindre. Kanske känslorna får lite mer spelrum i och med poesin handlar många gånger om sådan vi känner. Här ryms inte påståenden i form av ”jag satt och tittade på henne”. Denna mening är inte poesi för mig. Men om det följs av något sådant som ”Men hon var inte där, hon var redan borta i mina tankar” då är det poesi. För följdmeningarna har räddat första meningen från att bara vara ett påstående till något som tillhör ett nytt sammanhang av surrealistiska inslag. I dikten har hon slutat vara den kvinnan som satt där, nu tillhör hon mina tankar, och i mina tankar har jag redan haft ett känslomässigt umgänge med henne, oavsett om det är min längtan, omsorg, kärlek, hat eller vrede som får plats där. Och här äntrar vi fantasins värld som är en annan viktig beståndsdel av poesi.

Påståendet ”Äpplet faller ner på marken” handlar mer om gravitationskraft än poesi. Men om jag i min fantasi kopplar det till vad livet just nu handlar om i form av en längtan jag har att träffa någon, då är det inte någon naturlag detta äpple handlar om: ”Jag tänker på dig, och ännu ett äpple faller ner på marken”. Plötsligt handlar det om en längtan, en utebliven känsla, en skönhet som man går miste om vilket i sin tur gör att man känner av tidens gång på ett annat sätt. Varje äpple som faller ner är en klocka som tickar och påminner om att hon inte finns här. Ännu ett äpple som faller och hon finns fortfarande inte här, ännu ett äpple och ett äpple och ett äpple … och min saknad blir lika stor som alla världens äpplen som faller på marken.