Det spelar ingen jävla roll
hur mycket man än tar i
man når liksom aldrig riktigt ända fram

man lyckas aldrig hoppa över hela diket
så varför ens försöka

trots all ansats och noggrann beräkning
saknas det alltid ett par centimeter
man landar aldrig torrskodd på andra sidan

Trött och blöt ligger man på rygg i diket
högt där uppe stirrar himlen hånfullt ner
där nere ser man alla andra som enkelt hoppar över

Är det inte lika bra att ge fan i hoppet
att självmant gå ner i skiten
och hålla sig där nere?

Man slipper i alla fal bli besviken
när man vandrar längst ner i diken
när man inte längre om att flyga drömmer
när man lyckan för evigt glömmer
när man nöjer sig med att bara vara
Kanske kan man det klara...