Vi lever så nära döden hela tiden
att livet bara fladdrar till
någonstans i periferin

När blev döden vardag?
Jag vet inte längre

Jag minns paniken
de stumma skriken
Blodet
Din brors stora ögon
Min egen oförmögenhet
Jag minns att jag
skötte det dåligt
och att jag låtsades förstå

Krampen i magen
Värken i huvudet
Ditt tvetydiga leende

Vart tog rösterna vägen?
De dog väl bort i vardagen
de med
Men de fanns ändå där
bakom väggarna
De skrämde dig så

Jag ser inte längre ärren på
dina smala bleka armar
De finns inte längre i
vår låtsasvärld
Det fanns en tid
då jag ville täcka dem
för omvärlden
För att skydda dig
de andra, mig, oss
Skammen fanns där
jag måste medge det

Jag vet att du sliter upp
dina sår gång på gång
Dina armar är randiga
av ärr
Hur skulle vi kunnat gömma
alla vassa föremål
så fantasifull och uppfinnelserik
du var
Det var ett orimligt krav från psykiatrin

Epilog

Jag har ju aldrig kunnat bära
din sorg
Jag har ju aldrig riktigt velat
hålla dig som mitt barn
Mina ögon orkar inte ta in
din staplande färd mot
underjordens brant

Jag orkar inte slåss för dig
och jag släpps inte heller in
Jag är ingen
och jag tvingas förtränga dig

Du måste försöka förstå
Nu är nyfikenheten det enda
som kan rädda dig
Jag orkade inte riktigt
hjälpa dig
Snälla försök att förstå

Jag är så rädd att
du ska dö nu
Paniken tvingar mig
att välja bort dig
Jag kastar dig ur boet
fastän dina vingar är trasiga
Du är bara ett barn
Älskade lilla barn
Förlåt mig

Flyg nu!
Det finns något
du måste veta:
Livet är en vingklippt
liten fågel
som ändå kan flyga
som flaxar och lyfter
som ser bortom
det verkliga tillståndet
Där bortom
växer de mest fantastiska bär
Där nyfikenheten
inte bryr sig om
några gränser

(Bortom tillståndet
växer vildhallon)