Nu är det dags att uttrycka mig i ord och förmedla känslor som legat bevarad inom mig. Jag återblickar till barndomen när vi var som små bara vi två oskyldiga halv bröder med en knackig start i livet. Våra relation har alltid varit svajig. Vi kollidera med varandra men kunde också vara bästa vänner och ha roligt tillsammans. Men omständigheterna var inte alltid till vår fördel i ett turbulent hem. Vi kom emellan i föräldrarnas bråk, som inte hade med oss att göra men påverkade ändå. Av deras infekterade tjafs föddes en ilska och olikheterna uppmärksammades.

När jag tänker tillbaka minns jag hur jag varit svag låtit mig falla ner till den lägsta nivån, lovat och svek min lilla bror att vi alltid skulle vara tillsammans. Vi balanserade alltid på en skör tråd trillade vi ner i det kokande vattnet i kastrullen lät jag det rinna över. Bröt kontakten i två hela år som vi aldrig får tillbaks, ibland känner jag mig bara som en enda stor idiot. Jag led varje dag som passerade i tystnad men kunde inte svälja min stolthet att återuppta kontakten. Med tiden rasa jag i vikt, blekna bort som en person av ilskan. Ångra det dumma jag gjort, det är så lätt att vara efterklok. Jag har ingen anledning att fortsätta på samma spår, leva som densamma person driven av det negativa. För jag är för gammal för sånt och livet är inte känt för att vara långt.

Jag vet att jag har varit oschyst emot dig, bråkat med dig, sagt att du inte betydde något för mig. Men du förtjänar det bättre än så mer än någon kan förstå. För det är vad jag vill att du ska få.



Början av 2016 grävde vi ner yxan, skaka handen och bad om ursäkt till varandra höll emot lite för att inte bryta macho-bilden. Men kände likadant och börja om från ny kula. Nu står jag vid sidan, alltid när livets dagar är olika. Glädjen när du fick din förstfödda dotter, sorgen när du miste din mor.

Hädanefter kommer du alltid ha din äldre bror.