Jag släpar på en som inte vill ha mig
hon hänger över mig
som en himmel utan stjärnor

din måttfulla mun

viskar

att jag ingenting kan

bara virvlar upp damm

jag blir ingen riktig människa

jag bara liknar någon, en riktig människa

du gör ont först, som blodprovet

sen märker jag ingen skillnad

vi ligger insvepta i ett blått lakan på betonggolvet

jag tycker det är kallt och hårt

bara en föreställning säger din starka söta röst




kanske ska jag ringa dig igen
tala om att vi inte kan vara vänner mer
att jag hellre ligger ensam och ful i min bekväma dubbelsäng.