Stadens viskande samtal mitt i natten
Stadens viskande samtal i natten
Staden
fortsätter att tala...
även långt in på natten.
Även då -- när lyktorna släcks'
eller tonades ner
till nästan minus noll
och ändå strålar
starkare ändå
med sin darrande gloria
regnbågskupolen
i det tillbakadragna
stjärnhimmelsfönstret.
I den dystraste tystaste natten
kan svansen av katten
ses styrka runtomkring
alla asfaltens backar
och tapeten i väggen
låta som någon svarar
eller talar tillbaka
river loss sakerna i väggen
som om vagnar gnisslar fram
och någon vrålar ut en psalm
mitt i den djupa natten
ett sånt kattligt nattligt drama
(som nog aldrig får ett slut)
med ett enda hårstrå
den minsta av penslar
det viskades fram
mot tapeten
över baksidan av väggen
med kinden
mot pappersklippan
ett berg av poesi och ogenomtränglig tid
och hela
vårt tungvrickade sömniga kvarter
kved till
inför detta
det enda penseldraget av tal
mitt i natten
med ett enda katthår
så ärligt naket i sitt språk
oh så obegripligt vaket
som om inget ingenting annat
någonsin varit
viskat mot duken av världen
och örat av staden
någonting, som just har talat
och svarat tillbaka
till ingen alls
och till oss alla.