Och idag var jag tillbaka,
 i samma byggnad,
 i samma rum,
 på samma stol.
Som jag så många gånger funnits i.

Men idag var det tyst,
 ekandes slog mina tårar ner,
 i det vita kontorsrummet.

Och du satt där, försökte
 hjälpa mig,
 stötta mig,
 lyfta mig.

Men idag var jag tyst,
 ifrånstötande,
 ensam.

Och jag satt fast,
 på samma stol,
 med flackande blick utåt,
 ner på mina händer,
 framåt,
  iväg.

Första gången på sju år, visade jag mig.
Och du lyssnade på mina få ord.