Jag tänkte mig  dikta något vackert om våren.
Men snön den viner och sopar igen spåren.
Jag får nog vänta med att dikta klart. Nu är det bara kallt och bart.

Men himlen är svart och månen syns lysa.
Det får mig att stilla av välbehag rysa.
Jag tänker mig Ossians sånger  och hedar där vindarna viner. Jag tänker romantiskt när månen den skiner.

Den månen har lyst i miljontals år. Båd vinter och sommar och höst och vår. Den lyser för fattiga ensamma små. Den lyser för herden och de som är två. Den lyser för alla som levt på vår jord. Den lyste för han som är smord.

Nej våren får vänta. Den kommer igen. Tills dess jag beundrar min skimrande vän.