minns du

hur vi lät
åtrån speglas
i vinglasen

när jag sa
att syret berusade
hela min kropp

hur våra
andetag
flätades samman

den ljuva musiken
som gjorde våra ben
så löjligt sköra

och all den tid
som aldrig blev
till fotografier

på en vägg i provence



kanske kan du

se mig nu
och hur vintern
river runt inuti
mitt bröst

och förstå
att alla orden
känns olidligt
kalla



så om du bara kunde

ta min hand
i din varma
en sista gång

så lovar jag
att sluta viska
ditt namn i natten

att släppa taget

att våga
vara modig
igen