I feel good. I feel good. I feel good. drugs through fingers blood and cells. electrons. a different vibration. a higher understanding of seeing and feeling. love it.
she thinks of me. I think of her. we're together apart divided yet molded into one of many fragments pieced together yet apart.

han vandrande och vandrade mellan husen. stora. raka. höga husen. Och de va mörkt. mörkt. mörkt. Och idioter finns det överallt... är vi allihopa. Men det som behöver finnas finns ej. Det som behöver vara i en del, delas, faller av... faller likt mjäll...
"du dricker för mycket" Jag skrattade och sänkte burken. tände ciggen. jag låtsades. att låtsas va enklare än att möta... finnas... vara...
"du är fin" tog på lår "gillar dina ögon" en glimt av bröst, de finns en chans. mörkret är inte lika mörkt. Och ljuset inte lika bländande. hon tog på mig. smekte den...
"Vad tänker du på?"
"Jag tänker inte på något" tog på hennes lugg... flyttade om... ögon.
"Vad då?"
"inget"
han log.
att blöda lite ihop.

I feel... I feel good. I feel great. rejuvenate energy. opening up to the shadows of consciousness. tearing down the walls of disabiliting beliefs. I hear things. I see things. I feel them from a far...

Jag kommer förmodligen alltid behöva dig mer än mig själv. mer än du behöver mig. mer än den troende behöver tro. du ser det finns ett hål i mig. En plats där allt försvinner och lagras, en plats av mörker och tystnad.
Jaså? nya steg, fumlades famlandes en ny grej att begripa och behärska... nya rädslor att se och möta och överkomma. en ny grej. en liten dos oro. små fjärilar i magen. jag känner livet genom det. styrkan i det. allt kan inte vara platt. om man vill leva

jag behöver ingenting. jag behöver ingen. jag behöver allt. behöver ingenting. tiden går baklänges framlänges och bort... historia finns inte... sanning finns inte.. framtid finns inte... går genom detta moln... dimman... upplöses... Jag kan känna att jag behöver bli slagen riktigt blodig. Bara för att vakna. Bara för att känna. rädslan som en gång va.

jag.

hoppar upp på en stål konstruktion på två hjul och lider. De absolut vackraste av lidande. där jag hela tiden möter mig själv. hela tiden slås med viljan mot jaget. kroppen och tröttheten. hela tiden lite för svag. hela tiden lite för långsam. hela tiden lite av en besvikelse. hela tiden lite starkare. bättre. snabbare.

Men.
nu kan allting krossas. hur ska jag kunna fortsätta att låtsas om alla får se hur dålig jag egentligen är?
egentligen någonting jag vill också. leva utan några som helst förväntningar. fri att bara göra det.

"Men de måste finnas någonting du vill göra?"
"cykla fina cyklar, äta vegansk mat, och göra så gott jag kan för att ändra på saker och ting..."
"är du så ambitiös?"
"Jag tycker inte det är ambitiöst"
"Inte?"
"Nej verkligen inte. tycker det bara är det enda rimliga"
"kärlek då"
"kärleken är det enda jag inte vill ändra på"
"tror du på den?"
"De är lätt att tro på det som finns. men om det är lösningen till allt... De är en annan femma. jag tror allt vi har finns för att lösa våra problem. vi behöver bara veta när det ska användas och hur och till vilken grad..."

folk får säga vad dem vill. jag är inte rädd. jag är feg. Och bekväm. Och tror inte att jag kan. men jag är inte rädd. Och det stämmer att de flesta inte kan se det.

"handlar allt verkligen bara om dig?"
"väldigt sällan... faktiskt så är det så. men mitt liv består av bara mig"

små saker har förödande effekt. en tickande klocka en sömnlös natt. en droppande kran när blåsan är full. Och sjungande fågel när hjärnan vadar i tomhet. alla dessa människor. hur? varför?

andas den friska luften... våga lite mer