Det var engång en tant och en gubbe de skulle leva lyckliga i alla sina dagar

Sagan uppstod då tanten inte var tant på riktigt utan en liten älva som brutit sina vingar och trasslat sitt hår i gubbens långa tånaglar. Fast gubben var inte heller en gubbe utan en vacker prins fast fattig sådan och ingen röd Porsche hade han – för han hade ingen körkort. Dessa två råkade träffas av en slump och inte som i sagor av ödet. Slumpen är ju betydligt mer svårsmällt än ödet – för det händer ju på stunden och ödet är skriven i stjärnorna. En dag råkade gumman – som egentligen var en älva med brutna vingar, trilla på gubben som egentligen var en fattig prins på trottoaren som inte alls var en gylleneväg utan bara en helt vanlig trottoar. Hon ramlade inte alls snyggt och prinsen hade inte alls sina armar utbredda för att fånga henne men ändå landade hon mjukt och i de ögonblicken såg hon det vackraste hon någonsin sett. Hennes ögon hade fått syn på prinsens läppar och när hon ändå var omkull så bestämde hon sig att glo ännu mera och då fick hon se det finaste bruna ögonen hon någonsin sett. Därmed trillade inte hon bara pladask på gubben utan även i kärleken för första ögonkast. Hon vred och vände på sig och det var så hennes buskiga hår fastnade i prinsens tånaglar som stack ut ur hans trasiga skor.

Det var kärlek i bådas ögonkast - de fall för varandra och gick så vilse i pannkaka att de aldrig mera hittade på spår igen… o där lär dom fortfarande vandra – bredvid varandra, evigt kära.