vi är ett moget par
solen och jag
han och jag
penseln och jag
lusten att ge upp och jag
viljan att ge igen och jag
njutningen i att hämta posten och jag

jag vaknar i din famn
du vaknar i min famn
ljuset blir starkare för varje dag
är det våren som kommer eller är det vår ömhet för varandra som stiger ut
vågar sig ut ur det personliga lidandet
blir större av att glömma sig
ser trasig ut först
en våg av grått hår över landskapet

jag vaknar i min dröm
du i din
halvslutna ögon placerar oss djupt in i varandras berättelse
morgondjuret ligger kvar

det gör ont att sticka ut foten ur sängen
minnas att en människa ska låtsas veta vad den håller på med

klunkande sång hörs från Gullregnet
de som flyger vart de vill håller morgonkonsert

jag håller handen på din rygg
ryggen lyser in i mig
starkare än andra ryggar den älskades
en vit dörr
en svart dörr
en dörr som öppnas från båda håll
en bäck att följa
ett djur som trycker sin nos mot snön



Jag vaknar och känner mig för hel att leva
i
sönderfallet
fallet
steget
upp ur mossan, löven, suset, berget, slätten, gräset,
den lilla vinden tätt längs marken
där jag står varje dag

ikläder mig den här människan som är med i samhället
säger ja jag är ännu en som känner hopp om det goda
äger modet att se
tjuriga ungen i nervsystemet som tycker det mesta är andras fel
erkänner vi åker Volvo och simmar i varmt vatten
för dom som har ont

kanske är den kärlek du kan få ett rynkigt äpple
ett Åkerö inlindat i tidningspapper
kanske är vi finast i världen
bättre än Romeo och Julia
vår historia är inget särskilt
vem som helst kan känna igen sig i solfläckarna i sovrummet
i flottfläckarna på badrumsspegeln
i rådjuret ute på åkern som knappt nuddar.