Fingrar längs gryningens vinkelben

tummar längs platina

gårdagens fotsida dräkt vilar intill

sprunden vid mynningen

vårens dagg väcker varje skrymsle när morgonen randas

älskade, jag vet att natten gömde sin famn och gav oss ro

att molntäckets ögonvrår tåras av sinnesrörelse

att det är det underförstådda

som himlen läser på våra läppar

som lockar oss

du är hasslet som ståndaktigt väntar

med honblommorna åtskilda från hängena

ståndarknapparna

som ännu inte släppt sin säd

men vinden gör sitt

och pistillerna drar efter andan

sammansmältningen vilar

på dem båda

intensiteten är lika djup

som upplösningen till slut vittnar om

ivern lika förtätad

som pixlarnas samspel i gryningsbilden

i vinden lite längre bort

smälter de

samman

© Birgitta Wäppling, 12 mars 2017