det är maj och försommarens knoppar slår blygt upp sina ögon

möter min blick med förtröstan

vinden smeker mina kinder torra från tårar

himmelens fåglar som rör sig i sträck över nejden

någonstans en gök

långt där borta färglägger molnen minnena av er i rosa dräkt

vet du, mamma,

jag tror det var du som lärde mig att stanna upp

att tillåta mig att se färgerna när kvällen kommer

att måla dagern när andan faller på

vet du, pappa

jag tror det var du som gav mig så mycket musik inombords

att händerna inte kan låta bli att ge pianots tangenter liv åt kvällen

hör hur vi nynnar, låter fötterna dansa och omfamna sorgen en stund

jag vet ju att ni vill

att jag inte bara stannar upp

det finns så mycket uppmuntran i era blickar

som jag tar med mig där jag går

blir så glad när jag ser

att ni följer mig från molnen

vet att ni finns där