Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Läs mer om boken Det Vita Snäckskalet genom att klicka på fliken "UTGIVET" på min fförfattarsida här på poeter.se


Utdrag ur min utgivna bok....

Sakta och varsamt hämtas jag upp ur det mörka schakt där djup sömn och osynliga drömmar har sitt bo. Det knappt förnimbara sus som alstras när luft passerar in och ut genom mina luftvägar är det enda jag hör. Ljudet förmår berätta utan ord och varslar mig om att jag håller på att vakna i en omgivning som ännu är tyst och stilla.
     Jag andas. Jag lever. Jag finns.
     Om det nu är vad ljudet berättar för mig, så är det inget som jag medvetet bryr mina tankar med, väl mer något som jag bara registrerar, tar för givet på samma vis som vore jag likt ett barn som oskuldsfullt förväntar sig att kroppen fungerar som den ska efter uppvaknandet. Så, som den alltid har gjort. Att mitt hjärta klappar och slår, håller mig vid liv, tar jag därför likaledes för givet. 
     Jag kommer till sans och vaknar likt löven i en ståtlig asp, vars grenverk plötsligt genomfars av en svag vind. Ännu är jag motvillig, men jag har förstått att jag ofrånkomligt är på väg att föras från yrvakenhet till att bli klarvaken och att min verklighet, den som jag upplever så påtagligt och därför som sann, strax kommer att återvända. Jag ligger kvar helt stilla. Mina ögonlock, mina fönsterluckor mot världen utanför, behåller jag slut­na. Tankar, sådana förutan märkvärdigt djup, får röra sig fritt från det ena till det andra. 
     Än faller inget annat mig in.
     - - - - -

Jag blir medveten om att jag ligger hårt och obekvämt och att luften som fyller mina lungor är fuktig och kall. Det luktar instängt, som av fuktig och unken jord, multet, så som det kan göra i en gammal jord­käl­la­re. Runt mig är det tyst. Det är en kvävd tystnad, som vore de svaga ljud jag själv är upphov till instängda ba­kom tjocka väggar.
     Plötsligt minns jag källaren i huset där jag bodde som barn. Framförallt minns jag hur fantasierna kunde ta mig och hur spöken och monster föreföll vänta försåtligt i de mörka hörnen. Förvirrad, jag är ännu inte helt redig, frågar jag mig varför jag befinner mig där. 
     Den allra sista biten upp ur yrvakenheten går fort, ruskigt fort. Som skriks jag vaken. Jag blir stel, och kall, som drar en vind, en nordan, fylld av vas­sa iskristaller, genom mitt inre. Jag hör själv hur jag drar häftigt efter andan. Huden knottras när de fina håren på mina armar reser sig. Plötsligt är jag klarvaken. Redan innan jag helt hinner öppna mina ögon, förstår jag att något inte stämmer.
     Jag sätter mig tvärt upp och stirrar med ögonen upp­spär­ra­de rakt ut, eller rakt in, i ett kompakt mörker där inget, absolut inget, syns. Jag blinkar några gånger för att förvissa mig om att ögonen verkligen är öppna.
     Jag ser inget. Inte ens det knappa ljus, det grå, det som alltid kan anas även under de mörkaste av nätter.
     Jag ser absolut inget alls. 
     -
     -
(utdrag ur Det Vita Snäckskalet av Björn Solum)
© Björn Solum 2017




Prosa (Roman) av Björn Solum
Läst 459 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2017-03-13 07:24



Bookmark and Share


  Optimisten VIP
spännande! man undrar vad som hänt.
suggestivt.
2017-03-13
  > Nästa text
< Föregående

Björn Solum
Björn Solum