Jag var ute med hunden och mötte dig vid entrén. Du kom stapplande med din tax och din rollator. Sorgen lyste i dina ögon.

-Min man dog igår, sa du.
Jag beklagade sorgen. Visste att mannen hade cancer och låg inne på hospice.

-Det värsta är ensamheten, sa du.
-Du har ju dina barn, men jag har ingen. Varken min man eller jag hade några barn.

Jag tänker mig tillbaka genom åren. När mina barn var små. Hur de ständigt klagade på mina barn. Vid ett tillfälle hotade de med att anmäla mig till socialtjänst. Lekande,  störande barn stod inte högt på deras agenda.

Så med ens undrar jag i mina tankebanor varför. Var det bekvämt att inte skaffa barn? Inte ha dessa bråkiga, störande, lekande knyten? Pengar och tid över till annat.

Nu står jag där framför denna uppgivna kvinna och undrar. Undrar om mina barn skapade det eko hos dem som endast kan höras i tomhetens rum hos barnlösa par.