Du vet den där stenen som ligger precis där det känns som att allt tar slut?
Där vaggande vågor leder en ut till ingenstans och där allt blir svart?
Du vet den där sommaren när vi tog varandras händer och vadade ut i mörkret?
Där den där grenen som kändes som en hand tog tag om din fotled och du skrek?
Du vet hur det kändes när jag tog tag i dig och sa att det inte var någon fara?

Jag sitter fast för att sedan falla.
Jag ser inte något för att mörkret har tagit mig.
Jag bottnar inte längre och jag känner bara smaken av vatten.

Jag skriker, vid den där stenen..
Du står på bryggan och försöker se.
Kom och ta tag i mig, innan tiden tar slut.

Jag drunknar.