Han stampar i farstun, tar av peruken och borstar av snöflingorna. Redan härute hör han hennes gråt och han förstår hur det är fatt. Hon sitter bredvid vaggan och ser på de askgrå små anletsdragen. Som en blyertsteckning. Hans ögon svämmar över när han tar hennes hand. Senare, när de hämtat kroppen, ligger de bredvid varandra på sängen tills hon uppmanar honom att gå och arbeta.
Vid klaveret lägger han undan veckans kantat och plockar fram en partita för fiol. Sista satsen, ciaccona, blir längre än de övriga fyra satserna tillsammans.
Tonerna dignar som frukter på smärtans träd. Allt han gör är att plocka dem och foga samman dem, mer som en upptäckt än något han finner på. Ett pussel som väntar på att återfå sin struktur.
När stycket är klart spelar han igenom det. Då har det redan hunnit bli sent och alla ligger i sina sängar utom han. Alla lyssnar och somnar till slut på våta kuddar.