Jag var den som började gråta
när allt hade försvunnit utom en liten punkt
en liten punkt som betydde helt fel tanke om ett bokslut

Den fick mig att irra omkring i förtvivlan
fram och tillbaka som en långbenad i det stora rummet
som pansexuel kommunist, som fel alternativ, lite tokig.
med mina stirriga ögon fick dom slita ner mig,
hålla mig fast.

En spruta tills allt jag såg var le-ljusen i taket
är det så här det känns att dö, bryr man sig inte mer?
att gå bort,
att somna in,
men jag har så mycket kvar,
någon borde hjälp mig!

Jag skrek högt tills jag såg ett varmt vänligt ansikte.
ganska uppfriskande att få skrika bland andra människor
trotts allt.

Vet du vad jag har sätt att de gör med sådana som mig i Europa?
undrade jag.
Jag ser dem när jag sover, hur de hoppar ut ur fönster efter fönster!
-Även nu, men de gör inte längre vapen,
de gör telefoner för freden viskade han.
han ville hjälpa mig
han i vita doktorskläder som alla andra.
med låga gradmarkeringar på axlarna.