Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lilla jag

Ibland så svävar jag ibland tankarna, ser minnen ifrån den barndom som du skapade för mig. Jag ser händelser mellan molnen, händelser som påminner mig om vad jag sett i livet. Men det är händelser som känns bortom mig, bortom mitt liv, precis som om det inte var mig det hände.
 Jag ser mig själv som ett litet barn. En liten tjej, med nyklippt lugg, med grönblå ögon som stirrar på mig med tomhet, men samtidigt med så mycket liv.
 Ett liv som formar sig som ett hopp bakom tårarna, tårarna som än är så osynliga, men som jag vet finns där. Ett litet liv som hoppar jämfota på skolgården, kastar kula med klasskompisarna, skrattar, men med en blick som skriker ensamhet.
 Jag ser den lilla flickan inom mig. Än idag finns hon kvar där. Hon besöker mig när jag känner mig ensam, när ångesten tagit sitt järngrepp kring min själ, när jag är som lyckligast. De grönblå ögonen kollar på mig, torkar bort mina tårar om nätterna, stryker mig över kinden, och hon kollar på mig när jag känner lyckan och hennes blick säger allt. Den säger till mig att jag förtjänar detta, att detta är jag värd, för det är detta jag har strävat efter hela livet.
  Lyckan.

Lyckan för mig var att se skylten som visade att jag var i en annan stad, att jag var borta ifrån den lilla by jag bodde i. Lyckan av att se min mamma stå vid hästhagen där min farbror bor. Sorgen var när pappa växlade och körde förbi. Rädslan var när jag blev tystad för att jag skrek efter mamma,
 utav lycka.
Lyckan var tre dagar varannan vecka, tillsammans med min mamma och lillebror. Lyckan var när jag fick vara under det tak där jag fick känna något. Sorgen var på söndagen när skylten till byn visades igen, när doftgranen i bilen fick min mage att vända sig. Rädslan var som värst när jag skakade i kroppen på natten, när tårarna tryckte på ögonlocken. Sorgen var som störst när jag fick höra allt som var negativt i min lilla värld, när saker sas som inte ett litet barn ska få höra.

I den grönfärgade badrummet i lilla byn där min barndom var som bäst, där jag kände livet, där jag kände att det fanns något som var fint med att leva. På toasitsen satt jag, mormor med sina glasögon på nästippen, fokuserad så att luggen skulle bli så rak som möjligt. Spralliga lilla jag, ivrig över att se resultatet. Resultatet som blev en lugg som knappt täckte halva pannan. Men jag var lycklig, jag var så förbannat jävla lycklig, för jag fick vara med mormor.
 Livet kändes så lätt i det röda lilla huset, jag kunde andas där, luften kändes så lätt på något vis. Det var jag och mormor emot världen, kändes det som. Hon och jag kunde möta världens största monster, kanske skulle vi bli rädda, men mormor skulle skydda mig ifrån det och tillsammans så skulle vi bekämpa det. ”Det är du och jag mormor, du och jag"

I den lilla men mysiga lägenheten, med en glasdörr som kunde öppnas upp emellan sovrummet och vardagsrummet, satt jag i mammas knä. Jag kollade på henne, fundersam över varför hon var ledsen, ”ibland så gör det ont i själen” förklarade hon, jag frågade ”mamma, vad är själen för något?”

I källarrummet doftade det unket, gammalt och damm, en doft som jag tror kommer vara med mig livet ut. I den ena av de två sängarna låg jag, ensam, trots hela huset fullt av människor. Jag kan minnas känslorna så tydligt ibland, speciellt om nätterna då jag kan känna dem i hela kroppen. Känslan av att vara så liten, hjälplös och otroligt ensam. I fosterställning grät jag, jag grät så mycket att jag knappt kunde förmå mig att andas, det var som att den största stenen lagts på min bröstkorg, så jag skrek. Jag skrek i hopp om att någon skulle höra mig, i hopp om att mormor skulle komma med sin bil, att mamma skulle springa ner för trappan, att någon skulle trösta mig. Men det var ingen som kom. Det skulle dröja flera år.

I en annan by ståendes framför det enorma huset med två stentrappor framför sig, med lillebror och mamma vid min sida. 12 år gammal, men det kändes som att jag var närmre pensionen än tonåren. Det kändes som att jag levt hela mitt liv, att jag åkt på en väg som var så krokig att det enda jag kunde känna var illamåendet. Men den var borta nu, jag kunde andas igen, och det kändes faktiskt som att det var nu livet började. Även fast jag behövt vara så vuxen under så många år och trots att det kändes som att jag levt hela livet, så var jag äntligen 12 år gammal. Jag var fortfarande tom, men här fick jag känna, jag fick vara jag, jag fick leva här. Skuldkänslorna emot mamma när jag för första gången uttryckte min ilska, när jag för första gången slog igen dörren bakom mig, när jag för första gången sedan ett litet litet barn, fick uttrycka känslor.

I mitt egna färgglada sovrum med doft av vårens första grillning, sitter jag tillsammans med den lilla tjejen, vi är rädda, sorgsna och lyckliga tillsammans. 8 år äldre, med ett liv som till och från kan vara som en karusell, där illamåendet kryper sig på mer sällan, där ensamheten ibland välter omkull oss. Men ett liv där vi för det mesta är lyckliga, för att jag skyddar henne, så som min mamma och mormor skyddar mig. Tillsammans så klarar vi av allting.




Fri vers (Fri form) av amandaz
Läst 481 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-03-22 16:37



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

amandaz
amandaz